Väntar

Egot väntar på eftermiddag, det är dags för det här 30-åriga fejset att få sin ansiktsbehandling. Delade känslor dock, för samtidigt som man ligger på massagebänken ska man undra hur Henning Mankell mår. Man hoppas ju innerligt att han lever. Väntar nu tillsammans med resten av världen för att få reda på vad i allsin dar som pågår och vad som egentligen hänt. Fortsätter undra om Moderaterna ska kommentera Niklas Wykmans uttalande. Fortsätter förbanna alla korkade människor som vägrar uppföra sig civiliserat, som alltid ska tänka med arslet.

David och Goliat i realtid

Jag har ägnat 90 minuter av mitt liv åt att titta på Bananas! - filmen om rättegången mot Dole. 12 numera sterila plantagearbetare som stämmer sin arbetsgivare. Utöver sterilitet är det känt att Nemagon (DBCP, bekämpningsmedlet) ger cancer, njursjukdomar, missbildade barn och fosterdöd. Bland annat. Nu är jag förbannad och frustrerad. Självklart ska jag aldrig köpa en endaste produkt av Dolejävlarna nånsin mer, men vad hjälper det? Maktlösheten gör mig vanmäktig och pessimistisk. Som kronan på verket spelar maken på Hoola Bandoola Band och jag vill bara grina.

Torgskräck? Folkilsken?

Jag gillar folk i allmänhet. Men när de envisas sno mina parkeringsplatser, stå ivägen i kassan i mataffären och på banken, uppehålla hissen i gallerian och bara sinka mig när jag lite snabbt ska sätta in barnens julklappspengar på fonderna, köpa fetaost och kolla efter raketer då tycker jag att allt löst folk kan gå tillbaka till sina jobb.

Vad tycker ni?

Utanför vårt hus parkerar de i långa rader. Alltså inte bara nu när det massvaccineras 100 meter bort, utan varje dag året om. Även helger. Det är latisar på psyk, försäkringskassan och Utsikten som inte orkar gå från parkeringen avsedd för anställda. Det smälls i bildörrar snortidiga morgnar. Framförallt gillar man inte tanken på all onödig biltrafik när man har småbarn.

Den dagen vi flyttade in, gick det inte att ta ut svängradien med flyttkärran eftersom folk hade ställt sig utmed gatan på båda sidor.

Nu har jag börjat stirra ut folk när de ska parkera. Om jag råkar stå ute eller i köksfönstret alltså. Det är effektivt. De flyttar sig nästan alltid. Och då känner jag mig som en bitter kärring.

Jag är i otakt med mig själv ikväll

Ända sedan jag skrev om Västindien har det inlägget stuckit i mina ögon. Jag skrev det snabbt och ur hjärtat men velade länge övevr rubriken. Före eller innan. Tillslut sa jag till mig själv "skaffa ett liv", chansade och skrev före.

Banalt kanske? Ointressant? IQ-befriat?
Jag, den stora språknörden, har svårt att hacka i mig hur låg min nya lägstanivå är. För 10 - 15 år sedan var jag ett ESS på grammatik. Och på språk. Det flöt på som en forsande flod i mitt språkvatten. Ja okej, latinet var bra svårt, men allt annat bara kom till mig. Man fick ta mycket skit för det, man förväntades hata glosor och ordklasser. Jag gillade det. Jag ville utbilda mig någonstans i de regionerna. Jag gjorde inte det och nu sitter jag här och upptäcker till min förtvivlan att jag_inte_kan_någonting. Synd att man glömt nästan allt man lärt sig. Jag hade lätt att lära och kände mig smart. Det var en skön känsla, jag minns den litegrann.

Nu känner jag mig fruktansvärt osmart istället. Det känns riktigt tungt. Alltså de gånger jag orkar tänka på sånt här. "Men" säger någon. "Man måste inte minnas allt från högstadiet eller ens gymnasiet". Nehe, men jag kommer inte ens ihåg något från kursen jag gick förra hösten.

För att lösa mina problem surfade jag runt på google och förlorade mig i en djungel av subkonjunktioner och hundra andra ord jag glömt av. Tillslut hittade jag iallafall lite balsam som förlåter mig: Av läsbarhetsskäl bör man ibland undvika att inleda en mening med innan som preposition // sprakvardarna.se

Nu måste jag nog erkänna att jag aldrig var en mästare på språk. Jag var bra på att härma. Fortfarande bra, nu härmar jag andra föräldrar, medelsvennar, sjuksköterskor och bloggare. Och folk tror att jag kan på riktigt.

Känn er lurade.

Sura kärringar

Jag läser tre stycken så kallade kändisbloggar. Pernilla, Sanna och Alex. Kollade på Perellis en gång men den hade så ful design att jag inte orkade. Annars uppfriskande att läsa om hur hon i helgen gått i gummistövlar och åkt traktor i Småland.

De andra bloggarna är mysiga och roliga. Väldigt annorlunda mig, det kan berika. Men ibland överväger jag att aldrig klicka in mig där NÅGONSIN igen. Det är när man utan att tänka sig för öppnat upp kommentarsfältet och möts av hela bittra, småaktiga, avundssjuka jantekärringssverige. Jag förlorar all kraft och energi som genom ett trollslag. Och jag vill läxa upp alla anonyma, lägre begåvade surisar som bemödar sig att skriva ner sina osunda åsikter.

Alla som stör sig på dem kan ju sluta läsa bloggarna istället.

Som motkraft till gnället finns också dyrkan - den är nästan lika jobbig den. Vuxna människor som fortfarande är små inuti. Det är pinsamt att läsa hur de frågar efter inköpsställe till samtliga plagg, tavlor eller annat i bakgrunden på foton som läggs ut. För att inte tala om allt tjöt om Persbrandt. Vad har jag missat? Jag vet att han är skådis, men sen..? Det är något med honom som helt gått mig förbi. Som alla som kommenterar Sannas blogg vet. Jag är totalt likgiltig inför Persbrandt men däremot skriver hans sambo väldigt klokt och fint. Och så sitter missunnsamma präktiga hemmafruar och anklagar oss läsare för att enbart vilja mjölka info om Micke.

Ah! Nu har jag avreagerat mig. Tacka vet jag Schulman som bara publicerar de kommentarerna han godkänt själv. Kan inte alla göra så? Slipper vi andra ta del av skräpet.

gnällspik still going strong

Har tagit ett mentalt djupdyk efter gårdagens triumfer. Jag var så nöjd och glad och mådde så bra. Utöver morgonens bravader orkade jag hämta och lämna ungar, shoppa med dem på stan, skjutsa till fotbollsmatch, baka 2 satser havreflarn med smörkräm imellan (har muterats till Kajsa Warg) och knäskura köksgolvet. Men laga kläder blev det inget med - jag menar, det är ju bara SÅ tråkigt! Maken frågade förvånat varför jag lagt fram så mycket kläder till Tovan imorse. Såg inte skillnad på den matchade dagishögen och att-laga-högen med diverse plagg från alla...

Idag är surisen tillbaka. Den med jobbiga värkar som inte leder nånvart och som misströstar på universum. Tack, men nu orkar jag faktiskt inte mer!

Ninnes uteblivna bebis Kapitel 852
04 Vaknar av värkar. Försöker ignorera. 05 ger upp och börjar klocka dem. Älskar riskudden som mitt eget barn. Är skinnflådd som ett vackert skinande band vid ländryggen och hela vägen runt. 06 Endast 2-minuters intervaller. Väcker maken och informerar att leverans till skola/dagis idag blir hans uppgift. 06.30 Vi tror att det blir bebis idag. På prinsessfödelsedagen (samma prinsessa som heter Amalia i andranamn) - Tovan mycket nöjd med detta. 07 avtar i styrka men fortsätter som förut. Maken nervös om han ska åka till jobbet eller inte. 07.05 Ringer förlossningen. De tycker att vi ska komma in för en check och avgöra status. 07.07 Förlossningen ringer upp och säger att jag talat med fel sjukhus. 07.08 Ringer rätt förlossning, de tycker vi ska avvakta. Tvingar maken till jobbet. Somnar. Vaknar 09 av nya värkar. De avtar efter ett tag och övergår i lugn, molande värk. Svärmor kommer och distraherar en stund. Hon - vår barnvaktsjour och nyfiken blivande farmor - tycker nog att det är lika jobbigt som vi!

12.05 Maken ringer från jobbet och blir uppdaterad. Han i sin tur har jobbat med gynjouren hela dagen och diskuterat fallet. Doktor mkt intresserad.
12.08 Överväger att ringa en spåtant för att få klarhet i den här soppan.

upprättelse

Tidigt igår morse när det var samling vid pumpen på dagis där vid 06.20, passade jag på att nämna mina svårigheter att komma överens med kommuntanten. Både dagisfröken och den andra mamman instämde och tyckte hon var baggig och svår. Inte bara jag alltså.

Nu orkar jag inte tjafsa mer med henne men min man är fortfarande sur för att hon kallat mig för springvikarie 3 gånger så han ska ringa upp henne och skälla lite.

Som kuriosa kan nämnas att hon skickar schema till dagis som hon vet inte stämmer. Men förskolepersonalen vet att det brukar vara fel så de dubbelkollar med mina lappar jag lämnar in.

snacka om sur kommun

Jag blir vansinnig på överbyråkratiska system! Men jag gillar ordning och reda så givetvis ringde jag assistenten på Barn- och Ungdomsförvaltningen, stadens norra avdelning, eftersom vi inte fått någon räkning för Tovans dagisplats denna månad. Rätt ska vara rätt, ni vet.

Jag har snackat med henne så många gånger att vi nästan känner varandra. Ringt upp henne, försökt att förklara vårt uppenbarligen SUPERSVÅRA, KONSTIGA FALL. Hon har för länge sedan dömt oss som tidernas psychofamilj. I den här familjen bor nämligen 2 föräldrar som jobbar skift, det är det enda fel vi gjort.

Jag kontrar med att hon är en surkärring som inte hajar sitt eget jobb ens, tala om att vara inkompetent. Fast jag är ju alltid supertrevlig (ganska iallafall) i telefon så jag bara väser för mig själv att hon är bränd på andra våning.

Vi bor i en gammal bruksort där fabrikerna gått på högvarv dygnet runt i generationer. I skuggan av Den Stora Produktionen har många andra industrier växt upp. Alltså borde många andra småbarnsföräldrar också jobba skift, rimligen. Därtill lägger vi äldre- och handikappomsorgen, ett akutsjukhus med 1000 anställda, lördagsöppen folktandvård, taxi- och busschaffisar.

Det borde vara många familjer som har knöliga scheman! Men just det, de allra flesta har gängat sig med någon som gör det enda rätta: jobbar mån-fre 8 - 17.
Surkärringen fattar inte. Och jag slösar dyrbar energi på att vara superarg på henne.

Hon klagar över att Tovan är så olika mycket på dagis olika veckor. Fint säger jag, då kan du jobba mina nätter och jag bara har dagpass så blir det mycket jämnare. Och du L.N kan ju ryta åt de 3 olika schemagrupperna på 3 olika avdelningar på lasarettet som styr i hur god tid vi kan lämna in schema till dagis.

Vad gnäller hon om? Mitt barn underlättar för personalen på hennes dagis. Hon tar upp en heltidsplats men snittar 13 timmar i veckan. Och vi skickar in inte bara Tovans schema utan även makens och mitt schema enligt reglerna. 52 veckor per år blir det. Hur ointressant och kränkande som helst.

Ninne vs Surgrannen

Vi har ännu inte stött på varandra, Surgrannen och jag. Inte min man heller. Han säger att hon gömmer sig. I vilket fall som helst har jag inte vallat runt huset i onödan heller , för att slippa risken att fastna i hennes dåliga humör en gång till.

I söndags när solen sken som bäst kände jag ändå att det var dags att greja i trädgården. När jag varit ute en stund hörde jag hur grannarna klev ut på sin altan. "JAG VILL HOPPA!" ropade hennes barnbarn genast och måste ha syftat på vår studsmatta. Vet inte vad hon svarade men han gjorde aldrig det.

Sen såg jag hur hon gick och sneglade mot oss medans hon travade mellan huset och uthuset. Till slut ropade jag "hej hej" men fick inget svar, då gick jag in igen.

Kan bli långdraget. Hjälp, jag har aldrig varit osams på riktigt förut.

------
älskling, du&jag gills inte!

regnet fortsätter

I dagens tidning läste jag att det är kraftig nederbörd och översvämningar i Småland och Västra Götaland. Hallå SMHI - ni glömde oss! Det regnar tamejfan utan uppehåll. Snälla snälla ge mina nysådda gräsfrön några strimmor sol så jag slipper få surgrannen över mig igen...

Stora E har skoproblem för hennes mamma skickade inte med gummistövlarna. Inte regnstället heller. Jag menar...är det bara jag som tycker att spöregn och vattentåliga kläder hör ihop?

I vilket fall som helst blev den vegetariska lasagnen supergod - tyckte maken och jag. Barnen petade och slingrade sig. Grönsaker, livsfarligt. Banankakorna jag svängde ihop av bara farten blev också himla lyckade. Tovan slickade varje droppe smet, tillslut satt hon med bunken över huvudet. Det färdiga resultatet smakade skit enligt henne, inte lätt att få creds i det här köket.

nu jobbar vi mest

Vi är fortfarande assura på grannen men har inte kunnat göra gemensam sak och göra upp än. Vi avlöser varandra med arbete hela helgen. Jag är i efterhand väldigt nöjd att jag höll mig iskall och bara stod och repeterade vad hon sa (det har kuratorn lärt mig, det heter något vackert) istället för att börja illvråla likadant som hon gjorde.

Jag är inte sur för att men besviken på hur. Som vuxna människor kan man väl tala med varandra? Och säga till i tid? Man kan iallafall lugnt konstatera att om hennes brolla kommer i 50 knyck utanför vårt hus (cykelväg) och närapå mejar ner vår Tova en enda gång till kan han känna sig rökt. Tydligen hände det ca 2 dagar före utskällningen när inte jag var hemma.

Men men, snart släpper vi nog detta. Redan igår förmiddag köpte jag matjord och gräsfrön och sådde och krattade. Vad mer kan man göra?

Nu saknar jag mest min man. Den där mysiga killen som brukar bo här. Vi har inte setts sedan i torsdagskväll, nu är det söndageftermiddag. Joo imorse t e x sågs vi mellan 06.10 och 06.25 när han skjutsade mig till jobbet men han var knappt talbar då. Och i 2 dagar har vi stämt träff i stora entrén på jobbet för att växla ungarna mellan varandra. Det känns nästan som att vara separerad. Eller näe, nu gjorde jag en taskig jämförelse för alla stackars frånskilda. De går nog inte runt med lyckopirr i magen och längtar efter barnens pappa. Eller ringer honom på jobbet bara för att kolla läget lite eller ringer hem från jobbet för att kolla så alla mår bra. Och skulle vi skiljas oss skulle min man aldrig skjutsa mig till jobbet - ja inte klockan 06.10 iallafall, isåfall bara när jag börjar kl 14.

Oj det blev det en lång parentes. Imorgon vid den här tiden ska jag äntligen hämta upp maken på jobbet och då får vi ses några timmar igen. Det får bli vår lördag tror jag, heja Lasagne och rödvin!

tillägg

Hon har aldrig verkat bry sig om sin trädgård. Gräsmattan ser ut som s-k-i-t. Jag får rensa maskrosor i timtals för att de sprider sig från hennes sida. Hon klipper gräset rent pliktskyldigast när det börjar likna äng därborta.

Hon kör med bil på cykelvägarna typ dagligen och blockerar framfarten för alla andra. Har en avställd skrotbil på parkeringen sedan 1 år tillbaka. Och redan dessförinnan var det ont om platser på parkeringen,

Men jag höll mig lugn, bad om ursäkt såklart. Frågade vad jag kunde göra, hur jag kunde ersätta. "ALDRIG IGEN" skrek hon bara och då lovade jag att vi aldrig skulle köra där igen. Sen kunde jag inte låta bli, utan frågade lite halvelakt om hon visste vems skrotbilen var. Hur länge skulle den stå där? Jag hade i uppgift av styrelsen att forska om det eftersom de inte vill betala nya parkeringsplatser om en plats upptas av en skrotbil.