nu jobbar vi mest

Vi är fortfarande assura på grannen men har inte kunnat göra gemensam sak och göra upp än. Vi avlöser varandra med arbete hela helgen. Jag är i efterhand väldigt nöjd att jag höll mig iskall och bara stod och repeterade vad hon sa (det har kuratorn lärt mig, det heter något vackert) istället för att börja illvråla likadant som hon gjorde.

Jag är inte sur för att men besviken på hur. Som vuxna människor kan man väl tala med varandra? Och säga till i tid? Man kan iallafall lugnt konstatera att om hennes brolla kommer i 50 knyck utanför vårt hus (cykelväg) och närapå mejar ner vår Tova en enda gång till kan han känna sig rökt. Tydligen hände det ca 2 dagar före utskällningen när inte jag var hemma.

Men men, snart släpper vi nog detta. Redan igår förmiddag köpte jag matjord och gräsfrön och sådde och krattade. Vad mer kan man göra?

Nu saknar jag mest min man. Den där mysiga killen som brukar bo här. Vi har inte setts sedan i torsdagskväll, nu är det söndageftermiddag. Joo imorse t e x sågs vi mellan 06.10 och 06.25 när han skjutsade mig till jobbet men han var knappt talbar då. Och i 2 dagar har vi stämt träff i stora entrén på jobbet för att växla ungarna mellan varandra. Det känns nästan som att vara separerad. Eller näe, nu gjorde jag en taskig jämförelse för alla stackars frånskilda. De går nog inte runt med lyckopirr i magen och längtar efter barnens pappa. Eller ringer honom på jobbet bara för att kolla läget lite eller ringer hem från jobbet för att kolla så alla mår bra. Och skulle vi skiljas oss skulle min man aldrig skjutsa mig till jobbet - ja inte klockan 06.10 iallafall, isåfall bara när jag börjar kl 14.

Oj det blev det en lång parentes. Imorgon vid den här tiden ska jag äntligen hämta upp maken på jobbet och då får vi ses några timmar igen. Det får bli vår lördag tror jag, heja Lasagne och rödvin!