Liseberg!

Jag tog med hela min familj (minus Lillfis) och alla mina rädslor och for till Liseberg en eftermiddag. Det var på det hela taget en suverän dag. Fast jag gav mig iväg i farkoster som inte riktigt var min grej. Gick med på att följa med i bergbanan och sen när det trötta tåget segat sig upp för hela, branta första backen och man kom upp två kilometer över havsytan och blickade ut över hela Göteborg och halva Västra Götaland, just då kom jag ihåg att jag egentligen är jättejättejättehöjdrädd. Gjorde sedan om proceduren i pariserhjulet, balder, slänggungan, flumeride och sen hela varvet om igen. Fast den som övervann mest var nog maken som ovan hänger med i en kaffekopp trots att han normalt sett kräks i sådana.

Maken efteråt: Fast jag spyr nog inte så lätt egentligen. Den där gången du och jag åkte virvelvinden hade jag ätit för många tacotråg och druckit för mycket vin innan!

Barnen hade underbart roligt. Tjänade in sina åkpass flera gånger om. Köpte sockervadd och luddiga, rosa kaninöron. Vi tänker oss en tur i september igen.

FREDAGSMYS

Jag kom hem vid halv fyra idag och jag ska vara ledig TRE dagar (FYRA dygn). Det är fantastiskt. Min man tycker också att det är fantastiskt att jag ska vara hemma, men han tycker att Lady Gaga ska gå hem till sig igen. Alltså lyssnar vi på The Soundtracks Of Our Lives istället och kokar sparris, steker kött, sippar Baron de Ley och tar små danssteg över köksgolvet. Efter maten ska vi äta lakritspuckar framför Let's dance.

Maken filosoferar stolt "Vilket jävla band (tsol) tänk att de är från Sverige!".

Stora E och Tovan munhuggs framför Bolibompa och Lillfisen mumsar lite halvgnälligt på sitt fredagsmys = smörgåsrån.

Trevlig helg!

Att åka bil med sina föräldrar

Man gör ju aldrig det nuförtiden, åker bil med sina föräldrar. Inte jag åtminstone, jag åker bara i egen bil bakom dem. För några veckor sedan blev det ändå så, den där sorgliga begravningsdagen. Jag satt i baksätet och kämpade mot tårar men så måste man ta en paus och skratta lite. Mina föräldrar satt nämligen och ältade om de borde tagit med kaffetermos ändå? Jag bara stönade inombords. Vi skulle åka 13 pluttmil och man ville bara komma fram. Bleve man akutsugen på fika hoppar man väl in på nån mack eller seven-eleven? Men jag glömde att de är födda på 1940-talet och liksom inte har det tänket.

Sen skulle de sätta på radion och då blev jag lite orolig. De måste höra vansinnigt dåligt nuförtiden. Det var p1 på HÖGSTA VOLYM. Inte nån medryckande musik så man känner tvånget att poppa, utan nyheter som vrålades ut. Jag fick en ljudchock.

När vi kom till Partille började pappa vifta och peka.

- Där är kyrkan! ropade han

- Va? Är begravningen i Partille? undrade jag förvånat

-Nej men snälla du, den är ju i Backa såklart, men Partille kyrka ligger där!

- Men herregud, vem bryr sig?

- Jomen pappa har sin egen GPS. Han tycker om att peka ut alla kyrkor!

Ninnefamilj i chocktillstånd olika nivåer

*Maken har rakat bort allt skägg och all mustasch. Lillfisen är vettskrämd och skriker i högan sky. (Vem är den där skummisen??)

* Ninne lyssnar på Lady Gaga och tycker att texten till Bad Romance är svinbra.

* Tovan gråter fortfarande (efter 11 månader) efter sitt gamla rum och Ninnevägen i allmänhet.

*Stora E kom utan påminnelse ihåg pulkan idag OCH gick ner i mörka källaren och hämtade den.

Norrut, hemåt

Mitt i allt tråkigt, orättvist och hemskt och man mest vill ställa sig och svära rätt ut, var det dags att åka hem till Ninneskogen igen. Det var så himla mycket packning, smutstvätt, julklappar, barnvagnar och barn att jag övervägde att åka till macken och hyra en släpkärra. Vi har en Volvo V70 men det var på håret att bagageutrymmet räckte.

Pappa undrade om jag hade tillräckligt med spolarvätska. Det kunde jag inte svara på.
-Vet du hur man fyller på då?
Pinsam tystnad. (Maken har visat mig minst fem gånger men jag har glömt och har inte vågat säga att jag inte minns).
Sen blev det jobbigt igen när vi skulle öppna den där luckan där framme. Just det, motorhuv heter det. Såklart var det pappa som hittade öppningsspaken och sen tömde han i en hel dunk spolarvätska. Utan att driva med mig en enda gång. Inte en gliring.

Sen körde jag hem, och tårarna strömmade för både mig och Tovan under färden.

Världens mysigaste fredag

Jag sammanfattar: sovmorgon, snöstorm, tända brasa i öppna spisen, lediga, innemys, film, baka småkakor, spela spel, skaldjurssoppa&rödvin, underbara barn. Ni skulle varit med!

G+G, here we go!

KAPITEL 1
Mitt föräldrahem. Det första Ninnehuset. Det första huset Ninne bott i och där föräldrarna fortfarande bor kvar. Ett grönt hus på "stadens smalaste asfalterade gata" som en kompis sa en gång. Som mest var vi sex personer som bodde där samtidigt. Alla frågade intresserat om mina syskon och jag hade samma föräldrar allihop, 4 barn. Och det har vi ju. Det är snudd på exotiskt har jag lärt mig på senare år.

Jag flyttade från det gröna huset för tio år sedan. Det mesta ser precis likadant ut än idag. Möjligen har de tapetserat någon vägg nånstans. Bytt köksluckor förresten. Kanske ärvt ytterligare nån byrå som de klämt in i vardagsrummet. Ganska intressant, för det är nog det enda rum jag känner till där samtliga jordens träslag finns representerade!

De har möblerat om också - flyttat telefonen 2 meter från hallen till vardagsrummet. Och flyttat vardagsrummet till matsalen och tvärtom, för att alla skall få plats. Och det är alltså inte min pappa som är tjock, utan så kärleksfullt att alla måste få plats vid samma bord när vi äter tillsammans hemma hos dem, cirka tre gånger om året.

Telefonen ja. Mina föräldrar är de enda jag känner som fortfarande har enbart väggfasta telefoner. Farmor inräknad. Det är tekniskt gulligt att komma hem till mina föräldrar. Om någon får telefon går det inte att gå dit med luren, utan man måste vråla dit den det gäller. Det finns VHS men ingen ipod. VHS förresten. 15 år efter sin tid. Undrar om de kan operera den nu? Jo de kan sätta in ett band och titta på, men inte programmera eller annat avancerat. 1987 var det hett att ha video. 1990 var det vedertaget. 1993 var vi DE ENDA som inte hade någon! Men nu står den där, förhistorisk som den nu är.

Micro var vi faktiskt ganska tidiga med. Varför? Jo vi fick mormors gamla när hon köpte en ny. Sedan brummade mormors kasserade micro i köket ända tills för något år sedan. Mormors gamla lever vidare här. Förresten lever allt gammalt skrot vidare i sommarhuset. Ingenting får ju någonsin slängas. Ej heller bytas ut om den inte är sönder. Förresten, är något sönder så lagar vi och använder ett tag till. Fin tanke det där. Men om ens gummistövlar har spruckit och läcker, kan man inte få köpa nya då? Måste man leta lämplig gummibit och lappa med?

Jag tycker lite synd om vackra huset på landet också. Som aldrig kan föräras något nytt och vackert. För att understryka skönheten. Men allt det gamla (från FEM olika hushåll plus diverse dödsbon) är väl del av charmen tycker ägarna.

Jag håller delvis med. Men jag är inte sån själv har jag märkt. Det tog tid innan jag insåg det. Länge körde jag på i min uppfostrans hjulspår:

När maken och jag flyttade ihop fick vi dubletter av mångt och mycket. Och överflöd av en del. Dessutom valde vi att köpa en del grejer helt nya. Det gjorde att hans urtvättade Musse Pigg lakan från barndomen och min ofullständiga servis med moccakoppar hamnade i "TORPET"-lådan på vinden. Efter fyra år släpade jag ner alla torpetlådor och lyssnade till mitt hjärta. OM vi någonsin investerar pengar i ett torp vill vi ha fina grejer där. Som passar och matchar. Handplockade.

Häpet sa jag till mig själv: Man måste inte spara för att det kan vara bra att ha! Jag kommer inte vilja bädda med Musse Pigg från 80-talet eller använda grytlappar som farmor köpt frälsis julbasar. (Sorry farmor).

Nu äger jag inga torpetlådor. Vi rensar bort mycket grejer och allt vill min svärfar ha för att stapla i sina torpetlådor. "Skaffa dig ett liv" säger jag då.

/Världens bästa mamma och pappa, I love you!
Ninne

Vad kännetecknar dina föräldrar?

Jag känner att jag bloggar alldeles för mycket om mina barn. Inte så att det egentligen gör mig något, men jag tycker synd om läsarna. Och sen inbillar jag mig att om jag också bloggar om annat så har jag annat i mitt liv, i mitt huvud. Inte helt förlorat mig själv, lilla Ninne, som ju absolut aldrig skulle fastna i mammafällan. Hrm. Så vad gör man då? Jo...istället för att titta framåt så tittar man bakåt. Och kör lite blogg om sina föräldrar. Hoppas ni bjuder på det här, mamma och pappa!

Du vet att du har en jättestor familj när...

...mjölken tar slut HELA tiden och när du köpt ny så vänder du ryggen åt för att vattna en blomma eller så. När du vänder dig tillbaka är mjölken slut IGEN.
...du maniskt tvättat bort all smutstvätt och sen 20 minuter senare är tvättstugan full igen.
...du bor i ett så stort hus att det tar dagar att städa igenom.
...det sammanlagda antalet namnsdagar är så många att det är omöjligt att fira dem.
...det blir skittrångt i en stor Volvo kombi. Speciellt om man varit i Tyskland och passat på att köpa med sig "lite" sprit hem.
...det inte finns en enda maträtt som alla gillar.

...och när man får lyxigt många pussar&kramar&jag älskar dig! Lillfisen spyr iochförsig mest, men jag tror att hon vill väl när hon plaskar ner sitt över min rygg.

gnällisen

Känner mig så sur. Gnällig. Jag har ju mitt sköna gäng och precis det livet jag vill leva, ändå kan jag gå runt och supergnälla för mig själv. Det har väl inte hänt något särskilt i helgen, bara lite för mycket av det goda? För mycket "det var inte gott", för mycket pip och tjut för ingenting. För mycket vakentid, för mycket följa mig hack i häl ner i tvättstugan och sen försöka överrösta torktumlaren för att berätta saker för mig, för mycket "UUUUÄÄÄÄ". Jag tror det är kärleksbevism ändå kan man känna att det står en upp i halsen? Otacksamt?

Tidigare ikväll kom jag på att jag kunde smita från de andra i vardagsrummet och sitta ensam i köket. Helt osocialt utmana mig själv i maxiyatzy. Så snart de andra hörde tärningarna mot bordet kom de en efter en och ville vara med. Då kom jag istället på att jag skulle gå ut på promenad. "Ja! En promenad" utbrast maken. Men då fick jag förtydliga J_A_G går på promenad. Ensam.

Väl iväg på promenaden, med PINK i öronen, kände jag att jag lurat mig själv. En promenad är ingen quick-fix. Det är dumt att tro att man blir wow-glad bara för att man går omkring i en halvtimme. Kände mig lika arg som PINK, som att hon och jag var på samma våglängd. Fast jag är mycket tantigare än hon förstås, och har inte hälften så mycket attityd.

Hur det nu var så blev jag ändå litegrann gladare för varje kvarter jag gick. När jag sen hittade den gulliga skylten på bilden ovan då var jag lycklig igen. När jag kom hem såg jag min fantastiska man på långt håll. Han såg inte mig. Han stod helt cool och vattnade vår nysådda gräsmatta. En knallrosa, underbar 5-åring sprang mig till mötes. En liten, mörkhårig bebis skrek MAMMA! LYFT UPP MIG! GE MIG MAT NU FÖR I HELVETE!

Hemma.

status update

Pappa hälsar att han fortfarande använder kuverten. Såklart. Citat: Det blir massa pengar!

Att vara sina föräldrars barn

Men allvarligt, vad håller jag på med? Det är 2009 och jag sparar pengar i ett jävla kuvert? När alla andra har e-sparkonton och Kinafonder och såna grejer. Men Ninne, nädå, hon kör stenåldern revival och lägger sina sedlar i ett vitt C5. Men när jag växte upp hade pappa ett kuvert på sitt skrivbord. "Till en resa" stod det på. Varje gång de åt lunch hemma istället för på uteservering, lade han och mamma en tjuga i kuvertet. Pengarna gick till semesterkassan. *swisch* Ninnehuset anno 2009.

Det kändes naturligt för mig den där dagen i våras, att göra kuvertet istället för att logga in på internetbanken. Jag är mina föräldrars barn och när man vill åka på en lyxig weekend då gör man på så vis.

hejdå!

Hejdå bror, svåger och morbror. Världens bästa KaOs flyttar till utomlandet. Hoppas du får det bra, vi kommer sakna dig, massor!

förmaningar till mina döttrar

När jag ser bilderna från vårt bröllop slår det mig vad unga vi ser ut. Så små och gulliga, det var ju så länge sen! Sen tänker jag på mina föräldrar som glatt lyckönskade oss när jag ringde hem och sa att jag gift mig, nyss fyllda 23. Med en person jag knappt kände. HALLÅ?!

Lyssna j*vligt noga nu mina älskade, älskade döttrar:
Er pappa är världens underbaraste person och det var helt rätt att roffa åt sig honom MEN det ger er INGEN RÄTT att göra om samma sak. Ni får på inga villkor gifta er så tidigt och definitivt inte efter 10 månader kort förhållande. Era partners gör bäst i att komma hem och be mig om lov.

Ni får heller aldrig börja snusa. Förresten, ni ska inte nyttja starkare droger än koffein, uppfattat? Ni ska aldrig nånsin gå ensamma genom Oskarsparken i Örebro mitt i nätterna, inga andra parker heller. Sa jag parker? Jag menar naturligtvis att ni inte ska gå ensamma nånstans. Ni får gärna drömma om att flytta till Peru men det ska ni ju inte. Möjligen om vi gör det tillsammans. Alltså en kortare semesterresa.

Ni ska inte jobba med psykiskt labila människor eller psykopater. Ni får aldrig utsätta er för risker att bli smittade av svåra sjukdomar. Om ebola skulle härja igen förbjuder jag er att besöka landet nån månad senare, förresten ni får aldrig åka dit. Ni ska helst inte åka båt över Victoriasjön. Och glöm inte dubbelkolla bogvisiret om ni åker färja överhuvudtaget.
---
Mina barns tonår kommer bli olidlig, när de ska försöka frigöra sig. My God.

familjen A

Här är vi!

Nyvaken, redo för en ny dag. Prinsessnattlinne och simglasögon.

Och man måste faktiskt ladda hårt för snurren i Stadsparken.

Kärlek...

...och kärlek!

Fucking great

Soligt sinne? Trodde jag boostade mig själv med gott humör i helgen. Det räckte typ en kvart in på måndagen... När vi vaknade var vi fem pers i dubbelsängen, astrångt och vissa fick ligga skavfötters. Okej så långt, men hela dagen har det sedan varit liksom family overload. Tillslut röt jag åt barnen att jag får öroninflammation av allt tjat snart. När de sen blev osams om bebisleksakerna (vilka de båda två borde vara alltför intelligenta för att ha något som helst utbyte av) fick jag nog. Maken också, han tog farväl och drog iväg på en MC-tur. Men vi bor granne med en psykiatrisk slutenvårdsavdelning så det ordnar sig nog för mig med.

Makens nya leksak

pyssel

Världens gulligaste mormor har sytt ett lapptäcke till Lillfisen och ett likadant i miniatyr till Tovans docka. Hur fint som helst! Nallarna är presenter från mormor, morfar och morbror. Björne är storleken större än Lillfisen själv.

Familjen A. Med kärlek.

livskvalitet

V I N J U T E R!!!

Kvällens lista

Kvällens ros:
*grillat till middag. det här är säsongen vi ska ÖVERDOSERA!
*ljummet vackert väder
*min goa familj

Kvällens ris:
*att den goa familjen envisas med att stirra på nåt dötrist TV-program. snark.
*jobbstart 06:45 föranleder tidig kväll
*magen börjar bli föör stor, jag kan inte andas. Ursäkta det var ingen stormvind, det var Ninne som drog efter andan.

Har varit en genomgående bra dag. Alex var här på fika och det var mysigt såklart. Barnen röjde med kompisar och jag har hittat en ny favoritsaft. Blandsaft på vinbär, äpple, päron och vindruvor. Jag ser en ny last komma.

sommarfeeling

Gröna Lund, juni 2008

get the feeling

Det är försmak av sommaren här nu. Som vi längtat! Världens snällaste pappa monterar (trots huvudvärk-dagen-efter-påskafton) studsmatta. Barnen studsar. Jag har skjutsat mina fina syskon + svägerska till bussar. Vi har firat första påsken i nya huset. Borde bjussa på bilder från huset, trädgården och påskbordet men ni har säkert egna sådana jättefina. Tacksam till syster som släpat hårddisk på tåget för att säkra upp vårt förråd av foton från året vi var utan kamera. SNÄLLT! Slänggungan ovan är hennes verk, vi var där ihop i somras.

Ninnefamiljen mår hur bra som helst. Det nya huset bjuder ett bättre, bekvämare, roligare och billigare (!) liv. Jag har inte glömt bloggen, bara haft lite ont om tid. Och när jag väl velat satsa på ett inlägg har inte blogger.com fungerat. Det var nog inte meningen.