Det är BUSINESS! Det finns PENGAR att TJÄNA!

Vänner, jag måste delge er något jag både sett på TV och hört på radio idag. Det handlar om Arlanda Flygplats.
- Jaha säger du. Är det aska på gång?
Jag: Nej.
Du: Nähä, strejk då?
Jag: Nej.
Du: Okej, vad kan det vara? Nya miljömål?
Jag: Nej. Du kommer inte kunna gissa, Arlanda är numera Official Love Airport med anledning av det kungliga bröllopet.
Du: Örk, jag måste gå och spy.

Det tar aldrig slut

Jag börjar inse att vi överöses med artiklar och souvenirer inför det kungliga bröllopet. Hur värjer man sig? Här ses ett frimärke. Det kan jag ta, det känns som vanligt att se kungafamiljens fejs på frimärken. Däremot stör det mig hur B-journalistiken genast snappar upp rubriker såsom "Din chans att slicka på kronprinsparet". Tack men nej tack! Och allt annat då; serviser, paraplyer, presentaskar och mazariner? Jag har fortfarande lite svårt att tro att det är på riktigt, att det är fullt vuxna människor som håller på och jamsar med.

För protokollets räkning vill jag förtydliga att jag inte har något personligt mot H K H Vickan. Hon verkar alltigenom smart, sympatisk, påläst och förståndig. Det är TITELN jag har problem med och HUR HON FÅTT DEN!

Lyxfällan goes World Wide

Dags att skicka Charlie och Mattias till Aten.

Är det på allvar?

Följande finns att läsa i DN idag:

"I videon till Anna Bergendahls ”This is my life” går sångerskan längs ett järnvägsspår. Det har fått Trafikverket att se rött. ”Olämpligt”, menar myndigheten."

Jag blir stum av häpnad. Lika stum som när bilderna på Carolina Klüft i längdhopsansats på ett järnvägsspår var tvungna att dras tillbaka. Vi tillåter alla sjuka skräckfilmer pepprade med våld. Vi tillåter farliga kemikalier och läkemedel med biverkningar. Vi tillåter nakenbilder och mediedrev mot enskilda individer. Nu orkar jag inte rabbla mer men fattar inte trafikverket estetiken i rostiga gamla järnvägsspår? Inte precis första gången som någon spelar in en snygg film eller tar coola bilder vid rälsen.

Tragiskt att det finns pellejönsar som hoppar fram på rälsen vid olägliga tidpunkter men det kan vi inte lasta trafikverket för.

Ett naturfenomen

En vulkan på Island (jag tänker inte ens försöka stava till den) pyser ur sig "lite" aska. Flygtrafiken har stannat. Världen är lamslagen, ska hitta en syndabock. NÅN MÅSTE BETALA FÖR DET HÄR! KOSTAR MILJARDER! Etc etc.

Trött jag blir. Ärligt talat orkar jag snart inte lyssna på nyheterna längre. Säg mig varför flygbolagen ska ersätta folk för att flygningarna ställs in. Hoho människorna, nu ska jag brejka en nyhet: VI RÅR INTE PÅ NATUREN! Vi är inte gudar. (Jobbig tanke jag vet, men vi måste vänja oss vid sanningen).

Ett naturfenomen eller en katastrof, men det enda man kan kräva av flygbolagen borde rimligtvis vara pengarna tillbaka för biljetten. De enda man kan äska pengar av är försäkringsbolagen. De i sin tur har säkerligen någon fiffig klausul som säger att de inte behöver betala när isländska vulkaner hotar med lite aktivitet.

Passus om snökaoset

Hörde nyheterna på radion helt lösryckt. Jag citerar "...tågkaoset har kostat miljoner". Irritationsmoment. Jag vill rätta nyhetsjournalisterna och alla andra. Såhär heter det: Snökaoset har kostat miljoner.

Jag kanske är partisk för jag behöver inte SJ eller SL på daglig basis. Men alltså, har inte alla märkt att det snöat GROTESKT mycket i år. Att vi har någon slags rekordvinter, både i nederbörd och kyla. Såklart det kostar pengar och arbete. Och att det kan bli problem längs vägen.

Skall vi belasta SJ för att det snöat flera meter på rälsen? Ska stackars tågvärdar bli måltavlor för resenärernas ilska och hunger? Vem sätter sig på ett tåg i full snöstorm och tror att samhället kan fungera perfekt? Vem blir då ursinnig för försening?

Jag kan hålla med om att man inte borde släppt i väg vissa tåg men samtidigt får väl alla ta ansvar för sig själva och använda lite sunt förnuft. Sluta tro att allt fungerar 100% perfekt när naturen ryter i. Blev du sur när du fick vänta 14 timmar på grund av tidernas snöstorm? När dessutom folk råddes att stanna inne. Jamen sluta gnäll och köp för fasiken en biljett mellan Dar Es Salaam och Tabora, en helt vanlig tisdag i februari och se hur det går. När kommer du fram?

Vinter kostar pengar. Fattar inte alla det? Min privatekonomi blir också belastad. Vi höjer värmen, köper massor med ved till alla mysbrasor, barnens vinterkläder, bensinkostnader, snöröjning etc etc.

Jag blir så trött på alla gaphalsar och gnällspikar, att jag måste bli en själv.

Ett tillkännagivande

Alla som bor i mina trakter och som känt att det var läge att införskaffa några rättvisemärkta rosor eller blommor i allmänhet: ni kan lägga ner. Det går inte. Det finns inte.

Fredag den 13:onde, I don't give a s**t

Som om idag skulle vara otursdag. Jag fick mitt igår. Jag är så drumlig och fumlig på nåt vis. Slår mig alltid. Igår sprang jag in i en stol och gjorde illa tån. Jag är helt säker på att jag bröt lilltån för det gjorde så sabla ont. Nu är den svullen och lila och absolut säkert av inuti. Fortfarande gör det så in i fröjden ont. Jag säger till min man att jag nog tror att mina fötter är små och nätta fast de egentligen är stabila 39/40. Att det är därför jag pangar i dem hela tiden.
"Neej" säger han vänligt, "så är det ju inte. Det är ju för att du har så kass finmotorik!"

Love you too.

Om man redan har haft tur i kärlek liksom

Jag känner en tjej som nyligen förlorade 100 000 SEK på att inte vara med i postkodlotteriet. Hon tog det sådär. Idag kom det ett brev med erbjudande om lotteriet till mig. Hur gör man nu då?

Tankar om mitt äktenskap

Jag har (förlåt, jag menar VI har) kanske historiens finaste äktenskap. Mitt främsta argument för att fortsätta med min man, har alltid varit att det inte går att leva utan honom.
Ikväll, i väntan på fotbollsmatchen, slötittade jag på TV och hamnade framför Ensam Mamma Söker. Jag noterade att de har glömt ett ord på slutet: Hjälp! För mamma hjälp vilket uselt program. Det är 2009 och är det bara jag som trodde att vi kommit längre i utvecklingen än så?

Dags att tänka lite nytt om mitt äktenskap. Att vara med min man kommer nu på plats 2. Högsta prioritet att hålla ihop äktenskapet är att aldrig någonsin kunna figurera bland pinsamma mammor som borde söka hjälp.

Provocerad

Har haft en del jobbiga TV-upplevelser sedan sist. Det mjukstartade (fast då fattade jag inte att det var mjukstart utan tyckte det tog priset) med Catarina Hurtig i Kändisdjungeln. Sedan bleknade hon nästan till en ödmjuk, jordnära gullis i jämförelse med Hollywoodbrudarna med Anna Anka i spetsen. Jag blir så hejjans provocerad, jag kan inte släppa det. Måste nog gå och göra andningsövningar. Och de måste nog lägga om stilen, det kan bli problem med Sankte Per annars.

förlåt dem - de vet inte vad de gör

Idol 2009. 11-åringen bänkar sig. Vi sitter med för sällskaps skull. Efter bara några minuter börjar jag vrida mig i soffan, gömma ansiktet i händerna, utbyta blickar med maken, blunda och sucka tyst. Castingen är fruktansvärt pinsam. Man vill tro högre om medelsvenssons IQ och självrespekt.

Såg ett program med Mikael Wiehe igår. Han citerade Stikkan Andersson.
- Folk är inte så dumma (som man tror). De är dummare.

Sorgligt. Det är sant. Vi måste förlåta dem.

Que?

Jag är så förvirrad, jag kommer inte ihåg nånting. Häromdan kokade jag pasta och maken frågade efter en liten stund om jag ställt en timer. Jag tyckte det var läge att skämta till det och svarade "åhh nej! förlåt jag glömde!"

Han kunde inte dölja sin frustration, grimaserade illa. Ja, han blev faktiskt gråtfärdig. "Men snälla du, inte nu igen! Inte detta också! Nu kommer pastan bli helt äcklig och seg och överkokt och att du aldrig..."
Jag: jag skojade
Maken: va?
Jag: (igen) jag skojade, det var ett skämt
Maken blinkade förvånat men lite lyckligt när han förstod att spagettin bara skulle koka sina 8 minuter men jag förstod att man inte skämtar om sånt. Jag har ju så taskig koll att jag inte minns men tydligen glömmer jag allting. "Hela jävla tiden". Vissa börjar tycka att det är lite påfrestande.

Inatt när vi kom hem från vännerna kollade jag telefonen. Nån hade ringt, ett mobilnummer.
Jag: Det ser bekant ut, men jag har ingen aning om vem det är.
Maken: Men det är ju DITT nummer!

Fucking great

Soligt sinne? Trodde jag boostade mig själv med gott humör i helgen. Det räckte typ en kvart in på måndagen... När vi vaknade var vi fem pers i dubbelsängen, astrångt och vissa fick ligga skavfötters. Okej så långt, men hela dagen har det sedan varit liksom family overload. Tillslut röt jag åt barnen att jag får öroninflammation av allt tjat snart. När de sen blev osams om bebisleksakerna (vilka de båda två borde vara alltför intelligenta för att ha något som helst utbyte av) fick jag nog. Maken också, han tog farväl och drog iväg på en MC-tur. Men vi bor granne med en psykiatrisk slutenvårdsavdelning så det ordnar sig nog för mig med.

Makens nya leksak

Skyddat: En helvetisk natt

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att kunna läsa det måste du ange lösenordet till Ninnes hjärna.

du vet att du gått 9 dagar över tiden när...

...gravidkläderna är för små
...även skorna är i minsta laget, speciellt om man stått i solen i typ en timme och kollat på bygdegillen som dansat runt midsommarstänger
...du helt tappat tron att det någonsin kommer en bebis
...du tar emot telefonsamtal från folk som hoppar över att presentera sig och går direkt på ylet "HAR DET INTE BLIVIT NÅT ÄN?!"
...rastlös och uttråkad bara är förnamnet
...du börjar få käcka pigmentsförändringar i ansiktet såhär i 11:e timmen
...du kan inte komma upp från liggande utan hjälp
...om du eventuellt skulle lyckas resa dig från soffan själv frustar du så illa/vaggar så konstigt att din man genast kommer rusande och frågar hur du mår

får man klaga?

Jag vet att man inte ska dissa varandras insatser. Att man inte ska ställa för höga krav på andra. Att man inte är perfekt själv och kanske försummade ett och annat förra läsåret.

Men alltså, här är historien om white trash goes klassförälder:

Igårkväll. Inbjudna till avslutningsgrillfest med Stora E's klass. Bra vald plats, intill en sjö ute i ett friluftsområde. Kommer dit. Inte en jäkel säger hej. Klassmammorna står och gömmer sig vid en friggebod bakom 2 grillar. (Och står där resten av kvällen). Lite förvirrat ställer vi ner vår picknickkorg på en bänk och börjar prata med de föräldrar vi känner bäst. Barnen bjuds på korv med bröd (man får själv räkna ut när det är dags) vissa galningar badar, småsyskonen springer runt och leker. De flesta sitter utspridda familjevis långt ifrån varandra. Ingenting händer för övrigt. Vi sitter på bänken och pratar men efter 1,5 h tycker vi att det är nog. Tovan har kissat på sig och maken är svimfärdig efter att ha jobbat en hel dag och inte hunnit hem imellan.

Vi frågar varandra försiktigt, är det inte nästintill lag på att spela brännboll en sån här kväll? Eller fotboll? Det ligger ju en boll där som någon tagit med. Men nejdå. Som första familj packar vi ihop våra saker och förebereder hemfärd. Någon annan familj följer (lättat?) våra steg. Då hör man från spridda håll "nu åker folk!". Ja, det gör vi för här händer det ju inte mycket. Fast man blir stående mitt i steget. Ska vi stanna? Är det inplanerat nåt mer och vi är osolidariska som drar? Då springer de 2 flickorna vars mammor är klassföräldrar in i mitten av gräsplanen och skriker "CHIIIIPS!!!". Och vi måste backa tillbaka till bänken för nu inträffar kvällens happening; varje skolbarn får en 200 grams chipspåse VAR samt en ny dricka. Maken och jag stirrar på varandra. En snäll pappa börjar kicka lite boll med några barn. 10 minuter senare flyr vi hemåt och så fort vi drar oss mot bilen följer ett lämmeltåg efter.

En storasyster har missförstått lappen och läst ut att hela familjen bör vara med. Hon missade därför studentbalen.

I-landskris igen

Har glömt diskutera med mig själv vad som gäller hos frisören imorgon bitti. Beyoncestuket är som sist jag kom från frisören, fast blond. Gillar klippet absolut, måste bara komma ihåg att underhålla för nu ser det bedrövligt ut. Det långa skulle kräva extensions och det känns bra dyrt. Liksom 4000 för lite löshår, njae. Nå nedan då, busigt, spretigt med lång lugg? Och en ocean av styletid varje morron. Tss. Och chocka världen med mörkt,mörkt brun hårfärg? Schysst utväxt om några veckor. Aah. Vad gör man? Min man vill inte diskutera det här, han bara betalar räkningar och steker pannkakor och springer till Lidl och köper mjölk och cashewnötter.

hupp, alla inredningsbloggare!

Nånting att bita i...som tar en stund att smälta... Tillfälle för er som ännu inte hittat drömhuset. Själv kan jag tyvärr inte slå till eftersom jag redan paxat mitt boende för de närmsta 30 åren - minst! Have a look. Ska man skicka dit Brasse och leka lite "vad ska bort?"

Kram Ninne - är och förblir minimalist

historien om grädden

Idag skulle vi ha pannkakor till kvällsmat. Visparna till elvispen fortfarande borta. Jag blev sugen på vispad grädde som tillbehör men var ju tyvärr alltför upptagen med att steka pannkakor. Lotten föll på maken. Han ville egentligen inte ha grädde men a man's gotta do (speciellt min man då jag kan låta uppfordrande men snäll samtidigt. Och så är jag ju gravid).

Såhär gick det till:
Maken vispar. Efter några minuter undrar han om grädden verkligen är vispbar eftersom det ännu inte blivit någon skillnad överhuvudtaget. Jag svarar att visst är den det men det är inte vispgrädde utan mellangrädde 20% som tar mycket längre tid att få fluffig. Maken: "Vispbar för vem då? För hulken?" Mumlar sedan surt om att vid sådana här tillfällen måste vi hädanefter ha riktigt grädde hemma.

...lite senare...
Maken klagar "nu luktar det bränt, det är faan min ledvätska som brinner upp...jag måste ta en paus". Lämnar över bunken till mig och öppnar alla skåp och lådor. "Alltså är visparna verkligen borta, har du letat överallt?" Han fortsätter leta och svär för att visparna inte kommer fram. Hittar istället stavmixern och börjar vispa med den. Det börjar lukta bränt på riktigt. Maken skruvar isär stavmixern och en brun sörja rinner ur, ner i gräddskålen.
"Men!" vrålar maken "mixern är full med choklad!"
"Nehej" säger jag "det är maskinmedel från inuti mixern".
Maken smakar. "Ojdå! Du hade rätt..."