G+G, here we go!

KAPITEL 1
Mitt föräldrahem. Det första Ninnehuset. Det första huset Ninne bott i och där föräldrarna fortfarande bor kvar. Ett grönt hus på "stadens smalaste asfalterade gata" som en kompis sa en gång. Som mest var vi sex personer som bodde där samtidigt. Alla frågade intresserat om mina syskon och jag hade samma föräldrar allihop, 4 barn. Och det har vi ju. Det är snudd på exotiskt har jag lärt mig på senare år.

Jag flyttade från det gröna huset för tio år sedan. Det mesta ser precis likadant ut än idag. Möjligen har de tapetserat någon vägg nånstans. Bytt köksluckor förresten. Kanske ärvt ytterligare nån byrå som de klämt in i vardagsrummet. Ganska intressant, för det är nog det enda rum jag känner till där samtliga jordens träslag finns representerade!

De har möblerat om också - flyttat telefonen 2 meter från hallen till vardagsrummet. Och flyttat vardagsrummet till matsalen och tvärtom, för att alla skall få plats. Och det är alltså inte min pappa som är tjock, utan så kärleksfullt att alla måste få plats vid samma bord när vi äter tillsammans hemma hos dem, cirka tre gånger om året.

Telefonen ja. Mina föräldrar är de enda jag känner som fortfarande har enbart väggfasta telefoner. Farmor inräknad. Det är tekniskt gulligt att komma hem till mina föräldrar. Om någon får telefon går det inte att gå dit med luren, utan man måste vråla dit den det gäller. Det finns VHS men ingen ipod. VHS förresten. 15 år efter sin tid. Undrar om de kan operera den nu? Jo de kan sätta in ett band och titta på, men inte programmera eller annat avancerat. 1987 var det hett att ha video. 1990 var det vedertaget. 1993 var vi DE ENDA som inte hade någon! Men nu står den där, förhistorisk som den nu är.

Micro var vi faktiskt ganska tidiga med. Varför? Jo vi fick mormors gamla när hon köpte en ny. Sedan brummade mormors kasserade micro i köket ända tills för något år sedan. Mormors gamla lever vidare här. Förresten lever allt gammalt skrot vidare i sommarhuset. Ingenting får ju någonsin slängas. Ej heller bytas ut om den inte är sönder. Förresten, är något sönder så lagar vi och använder ett tag till. Fin tanke det där. Men om ens gummistövlar har spruckit och läcker, kan man inte få köpa nya då? Måste man leta lämplig gummibit och lappa med?

Jag tycker lite synd om vackra huset på landet också. Som aldrig kan föräras något nytt och vackert. För att understryka skönheten. Men allt det gamla (från FEM olika hushåll plus diverse dödsbon) är väl del av charmen tycker ägarna.

Jag håller delvis med. Men jag är inte sån själv har jag märkt. Det tog tid innan jag insåg det. Länge körde jag på i min uppfostrans hjulspår:

När maken och jag flyttade ihop fick vi dubletter av mångt och mycket. Och överflöd av en del. Dessutom valde vi att köpa en del grejer helt nya. Det gjorde att hans urtvättade Musse Pigg lakan från barndomen och min ofullständiga servis med moccakoppar hamnade i "TORPET"-lådan på vinden. Efter fyra år släpade jag ner alla torpetlådor och lyssnade till mitt hjärta. OM vi någonsin investerar pengar i ett torp vill vi ha fina grejer där. Som passar och matchar. Handplockade.

Häpet sa jag till mig själv: Man måste inte spara för att det kan vara bra att ha! Jag kommer inte vilja bädda med Musse Pigg från 80-talet eller använda grytlappar som farmor köpt frälsis julbasar. (Sorry farmor).

Nu äger jag inga torpetlådor. Vi rensar bort mycket grejer och allt vill min svärfar ha för att stapla i sina torpetlådor. "Skaffa dig ett liv" säger jag då.

/Världens bästa mamma och pappa, I love you!
Ninne