gnällisen

Känner mig så sur. Gnällig. Jag har ju mitt sköna gäng och precis det livet jag vill leva, ändå kan jag gå runt och supergnälla för mig själv. Det har väl inte hänt något särskilt i helgen, bara lite för mycket av det goda? För mycket "det var inte gott", för mycket pip och tjut för ingenting. För mycket vakentid, för mycket följa mig hack i häl ner i tvättstugan och sen försöka överrösta torktumlaren för att berätta saker för mig, för mycket "UUUUÄÄÄÄ". Jag tror det är kärleksbevism ändå kan man känna att det står en upp i halsen? Otacksamt?

Tidigare ikväll kom jag på att jag kunde smita från de andra i vardagsrummet och sitta ensam i köket. Helt osocialt utmana mig själv i maxiyatzy. Så snart de andra hörde tärningarna mot bordet kom de en efter en och ville vara med. Då kom jag istället på att jag skulle gå ut på promenad. "Ja! En promenad" utbrast maken. Men då fick jag förtydliga J_A_G går på promenad. Ensam.

Väl iväg på promenaden, med PINK i öronen, kände jag att jag lurat mig själv. En promenad är ingen quick-fix. Det är dumt att tro att man blir wow-glad bara för att man går omkring i en halvtimme. Kände mig lika arg som PINK, som att hon och jag var på samma våglängd. Fast jag är mycket tantigare än hon förstås, och har inte hälften så mycket attityd.

Hur det nu var så blev jag ändå litegrann gladare för varje kvarter jag gick. När jag sen hittade den gulliga skylten på bilden ovan då var jag lycklig igen. När jag kom hem såg jag min fantastiska man på långt håll. Han såg inte mig. Han stod helt cool och vattnade vår nysådda gräsmatta. En knallrosa, underbar 5-åring sprang mig till mötes. En liten, mörkhårig bebis skrek MAMMA! LYFT UPP MIG! GE MIG MAT NU FÖR I HELVETE!

Hemma.