Norrut, hemåt

Mitt i allt tråkigt, orättvist och hemskt och man mest vill ställa sig och svära rätt ut, var det dags att åka hem till Ninneskogen igen. Det var så himla mycket packning, smutstvätt, julklappar, barnvagnar och barn att jag övervägde att åka till macken och hyra en släpkärra. Vi har en Volvo V70 men det var på håret att bagageutrymmet räckte.

Pappa undrade om jag hade tillräckligt med spolarvätska. Det kunde jag inte svara på.
-Vet du hur man fyller på då?
Pinsam tystnad. (Maken har visat mig minst fem gånger men jag har glömt och har inte vågat säga att jag inte minns).
Sen blev det jobbigt igen när vi skulle öppna den där luckan där framme. Just det, motorhuv heter det. Såklart var det pappa som hittade öppningsspaken och sen tömde han i en hel dunk spolarvätska. Utan att driva med mig en enda gång. Inte en gliring.

Sen körde jag hem, och tårarna strömmade för både mig och Tovan under färden.