historien om grädden

Idag skulle vi ha pannkakor till kvällsmat. Visparna till elvispen fortfarande borta. Jag blev sugen på vispad grädde som tillbehör men var ju tyvärr alltför upptagen med att steka pannkakor. Lotten föll på maken. Han ville egentligen inte ha grädde men a man's gotta do (speciellt min man då jag kan låta uppfordrande men snäll samtidigt. Och så är jag ju gravid).

Såhär gick det till:
Maken vispar. Efter några minuter undrar han om grädden verkligen är vispbar eftersom det ännu inte blivit någon skillnad överhuvudtaget. Jag svarar att visst är den det men det är inte vispgrädde utan mellangrädde 20% som tar mycket längre tid att få fluffig. Maken: "Vispbar för vem då? För hulken?" Mumlar sedan surt om att vid sådana här tillfällen måste vi hädanefter ha riktigt grädde hemma.

...lite senare...
Maken klagar "nu luktar det bränt, det är faan min ledvätska som brinner upp...jag måste ta en paus". Lämnar över bunken till mig och öppnar alla skåp och lådor. "Alltså är visparna verkligen borta, har du letat överallt?" Han fortsätter leta och svär för att visparna inte kommer fram. Hittar istället stavmixern och börjar vispa med den. Det börjar lukta bränt på riktigt. Maken skruvar isär stavmixern och en brun sörja rinner ur, ner i gräddskålen.
"Men!" vrålar maken "mixern är full med choklad!"
"Nehej" säger jag "det är maskinmedel från inuti mixern".
Maken smakar. "Ojdå! Du hade rätt..."