Bloggpris!

Jag har fått en award! Blev oerhört smickrad av att Jonna tyckte min blogg var kreativ. Tusen tack!

Med utmärkelsen följer att jag ska:
* kopiera awarden till min blogg
* länka till personen som gett mig awarden
* berätta sju intressanta fakta om mig själv
* välja sju andra bloggar att ge awarden till
* länka till deras bloggar
* lämna en kommentar i deras blogg med information om att du gett dem en award.

Här kommer 7 fakta om mig:

1. Lättrörd (snyftig med andra ord)
2. Känslomänniska som alltid måste analysera och kommentera
3. Babbelmaja
4. Längtar förfärligt till Västindien
5. Godisråtta
6. Impusliv och rätt otålig
7. Tyvärr inte speciellt kreativ men skulle så hemskt gärna kunna måla, sy och sjunga. Och snickra också förresten.

Jag vill ge en award till följande bloggvänner:

Mina systrar VG och T. Lisa, Lisa och Lisa. Och den mest kreativa ever: Gekko!

Titta gocka!

Att handla med Lillfisen eller bara vistas ute bland folk till allmän beskådan:

Folk stannar en och berömmer en för det underbara barnet. Människor hejdar sig, kommer av sig. Vänder sig efter henne. De gör stora ögon, häpnar. Armbågar varandra sidan och viskar "titta på bebisen!" Mina stolta mammaöron och ögon registrerar allt. Andra är inte lika diskreta, de ropar efter sina vänner, kollegor och släktingar att de måste komma och se! Häromveckan svansade en kvinna efter mig på ica. Först trodde jag att hon var irriterad över att min kundvagn blockerade hyllan med kassler och bacon medans jag i godan ro stod och valde ostar. Jag ursäktade mig och flyttade på vagnen men då kom det "neej, jag beundrar bara ditt fantastiskt vackra barn!". Efter det älskade jag den främmande kvinnan med all min kärlek och log stort varje gång vi krockade i varugångarna.

Varje vecka i affären, varje promenad, varje tur på stan är det minst en som berömmer underbarnet. Igår i mataffären ropade en liten flicka "TITTA GOCKA!" Och jag pöste och svällde och växte ur mig av stolthet.

Jag skryter vidare

Lillfisen fick en så fin klänning från mitt jobb. När jag sitter och knåpar med julkorten kommer jag på att jag vill skicka ett kombinerat tack- och julkort till jobbet. Gärna med en bild där hon har på sig kläderna de köpte. Alltså byter man snabbt om på bebisen och försöker ta ett fint kort. Efter cirka 150 bilder undrar man om det är möjligt att få nån som inte blir suddig. Hon rör sig hela tiden! Sen vill man ju att hon ska se sitt allra, allra sötaste ut. Jag vet ju att hon är årets gåva från himmelen men risken finns ju att det finns nån träskalle på jobbet som inte fattat det. Än. Julkortet ska övertyga alla att hon är en magisk människa. Lite senare har man så många fina bilder att det är svårt att välja. Det är då man tvingar sin man att visa hur man gör collage i photoshop så man kan fortsätta skrytet i sin blogg. Gokväll alla!

En ödmjuk mamma

Jag säger inte att min Fis är världens bästa bebis, jag säger bara att hon har de lenaste kinderna och de vackraste ögonen. Det lyckligaste leendet och den pluttigaste munnen. Det tjockaste håret och den coolaste frillan. Det gulligaste jollret och de intelligentaste kommentarerna. Det mjukaste skinnet och den godaste lukten. De sötaste tårna och de längsta ögonfransarna. Den klokaste blicken och den vackraste profilen. Det var väl mest det jag ville säga.

STOLT!

Det kan vara riktigt irriterande med alla störda föräldrar som på allvar tror att deras bebis är den sötaste som finns. Det är bara det att i vårt fall är det faktiskt sant. Kolla själva!

Orkar ni med mig?

Klockan är 08:15 och brödet står i ugnen! Att tvättmaskinen snurrar är en självklarhet men jag har inte bäddat för i sängen ligger Tovan och sover. Det här blir en bra dag.

Mitt kap!

Gång på gång visar det sig att jag valt väldigt rätt. Min man tar hand om all matlagning när han är hemma. Utan att man behöver be om det. Han kanske läser bloggen vad vet jag. Tur för mig iallafall eftersom illamåendet eskalerar trots att det enligt statistiken verkligen borde klinga av nu.

Idag har han komponerat ugnslagad kassler och broccoli i gräddsås med potatisgratäng. Hade han inte varit hemma hade jag tvingat i mig lite fil eller nåt.

Horace, har du hört?

De där aderton får nog ta sig en funderare om de verkligen valt rätt i år. (Obs inget påhopp mot fransosen, jag har inte läst nåt av honom än, han är säkert jättebra). Vill bara kolla om Horace vet om vad som hände på BVC i veckan? Vi var där, Tovan och jag, för att kolla hennes hörsel. Ett sådant obligatoriskt test för 4-åringar.

När vi satt i väntrummet gick mitt lilla stjärnskott rakt fram till en skrivtavla och skrev sitt namn, helt klockrent! Jag har aldrig sett henne ens öva på det innan. Det måste varit första gången. Hon kommer ju få nobelpris i litteratur, det fattar ju vem som helst. Eller hur Horace?

Jag vill verkligen inte vara en mamma som helt tappat verklighetsuppfattning men nu råkar det faktiskt vara så att just min dotter är ett SNILLE! *stolt*

Vem är man gift med egentligen?

Vi firade ju nyligen 5 år som gifta och jag tror att jag känner honom rätt väl. Bättre än alla andra iallafall.
Men nu undrar jag lite vem han är...

Han spelade i ett dödsmetallband i sin ungdom. De har tydligen nått kultstatus och skivorna som släpptes är nu rariteter. En CD med 5 låtar såldes på auktion för 700 spänn nyligen.

Under det sista året på universitetet sammanställde han en handbok för anestesi/ambulanspersonal. Igår mailade en lärare från högskolan i Halmstad och sa att samtliga elever i hennes klass vill köpa den!

Det här är avancemang på bred front. Fast kollegorna är nog glada för att han klippt av sig det midjelånga håret och tagit bort alla piercings. Ja ärligt han hade nog inte fått jobba på operation ens. Och dödsmetallfansen vill nog helst slippa se hans prydliga, vaxade frisyr, glasögon och pikétröja.

Nu måste alla skynda sig att läsa det här för när han kommer hem kommer han bråka väldigt om att inlägget ska tas bort. Ni vet, det är pinsamt. Jag tror det är dags att jag föreläser för honom om Jante.