Suckar åt mig själv

Via Jonna har jag nyligen lärt mig av hennes kloka man att vattenkraft inte alls är speciellt miljövänlig - för vattenlivet och fiskarna och växterna som bor där. Har gått runt och tänkt på det i flera dagar och det är ju solklart såhär "i efterhand". Varför har jag så svårt att tänka själv? Som vanligt har jag tänkt med arslet och inte ifrågasatt alls när media rapporterar om grön energi. Logiken är slående så varför har jag inte räknat ut det?

Det är så jobbigt att vara mig, jag har så lång väg kvar att gå. Jag blir missmodig.

För övrigt längtar jag alltid till Norrland om vårarna. Att få se islossningen någon gång. Stå på en tanig bro med jordens forsande, rytande krafter under sig. Känna våren komma till Norden rent fysiskt. Man har väl varit en lappgumma förr om åren.

6 barn, det borde vara som nu fast DUBBELT UPP!

Tovan familjeplanerar, hon är redan inne på nästa lillasyster. Jag skruvar lite på mig och undrar om det inte räcker med den lilla söta syster som redan finns.

- Nej mamma, en till så slipper Lillfisen vara yngst.

- Men någon måste ju alltid vara yngst.

- Det kan den sjätte vara!

Sweden's gone mad

Vad är det som HÄNDER? Åkte en snabbis till affären förut för att köpa det sista inför Tovans barnkalas imorgon. Krockade med en pall med bröllopschoklad. Har vi blivit helt från vettet? Nu får vi faktiskt samla oss på något slags gemensamt möte eller nånting. Jag tyckte smyckena tog priset men man kan tydligen också köpa överdyr choklad med Vickan och Bonden på. Men hörrni, nu är det inte roligt längre. Jag blir rädd för mitt eget land, det är ju galet på riktigt. Några kronor per kartong går till välgörande ändamål. Bra där. Ge mig postgironumret så kan jag skänka en slant, bara jag slipper produkten.

INTE KLOKT PÅ RIKTIGT

Min man har förbjudit mig att fortsätta skriva om politiska åsikter i samma blogg som jag publicerar personliga anekdoter och bilder på våra barn. Isåfall måste jag skaffa en ny blogg för bara sånt säger han. Det har ju inte jag orkat så därför blir det inget inlägg om Eritrea kontra demokrati. Eller Dawit Isaak kontra amnesti. Eller Hollywoodfruar kontra no brain no pain.

Det här med shoppingen då

Jag har oftast (läst alltid) handlat på impuls. Både litet och stort. Billigt och dyrt, huller om buller. Genomgående har varit att det varit vackert. Ibland har vi kanske tillochmed behövt det. För att få mesta möjliga till minsta möjliga hål i plånboken har jag utan att blinka stövlat in på Hennes och Mauritz och ekiperat mig själv och mina barn. Med sviktande kvalitet som följd de flesta gångerna.

Inte förrän häromdagen insåg jag att de låga priserna betyder låga löner på andra sidan jordklotet. Jag har liksom inte ens tänkt så. Och jag skäms som en hund, verkligen. Rodnar i ensamhet. Jag blir illamående av mig själv och mina primitiva prioriteringar .

Nästa naturliga följd av så låga löner att man inte kan försörja sin familj på dem - ja då tar arbetarna med sina ungar till fabriken. Sen går vi runt i kläder som kanske ett litet barn fållat. Vilket i sin tur ger utebliven utbildning och än mer utbredd fattigdom. Sen har vi miljöaspekterna. Knappast schyssta förhållanden i flertalet fabriker. Oskyddat mot farliga kemikalier som används i hög grad. Och nästa steg när ingen tar ansvar; gifterna från fabriken dumpas ut i närområdet. Ut i dricks- och tvättvatten vilket fabriksarbetarna använder sig av i sitt dagliga liv. Det krävs väl cirka 2 hjärnceller att räkna ut det, jag har verkligen varit så EFTER.

Nu har jag surfat runt på stora klädkedjors hemsidor. Blev imponerad av den första, de hade verkligen fin miljöpolicy. Och medlemmar i BSCI. Nästa skrev lika vackert. Och nästa med. Då började jag känna mig tvivlande. Alla skriver imponerande, för att det måste stå så 2010 om man vill ha goodwillpoäng? Men hur vet vi att det efterlevs? Man kan iallafall summera att Polarn och Pyret har 60 leverantörer, Lindex 200 och H&M 700 + underleverantörer.

Jag vet vilken kedja jag kommer BOJKOTTA framöver.

Jag ska handla färre plagg av bättre kvalitet. Komplettera med 2nd hand. Välja ekologiska kläder i första hand. Och givetvis rättvisemärkt när det går. Jag har ett miljömässigt och socialt ansvar. Jag tänker ta det.

Alla hjärtans

Det är alla hjärtans dag idag. Jag har gått med i en PR-kampanj för rättvisemärkta varor, och sagt att jag ska köpa fairtraderosor till min man. Hur bövla svårt kan det vara att hitta i en landsända som inte fattat den galoppen än? Återkommer senare.

God morgon!

What's the biggie?

Jag har varit ute i alla minusgrader och coolat ner mina mammanerver. Jag hade verkligen laddat för en bra morgon ensam med alla barnen. Lagt fram allas kläder inklusive ytterkläder. Gick upp rekordtidigt. Väckte bebis direkt så inte hon skulle sinka oss. Skar bort kanterna på mackan. Allt! Ändå hamnar vi i kriget.

Jag stör mig på:
1. Att folk värderar SVT's julkalender högre än livet självt.
2. Att folk som egentligen inte bryr sig om SVT's julkalender ids att fajtas om att öppna en luckjävel.

I november tänkte jag att det var självklart att bara köpa en kalender. De måste ju tåla att turas om barnen. Skulle ju lära sig ödmjukhet och tålamod. Vilka barn trodde jag att jag hade egentligen? Helgon och Gloria? Jag är nästan beredd att springa ut nu och köpa en extra för att köpa mig frid de sista sju avsnitten.

Hej ryggskott!

Vår garageuppfart med plats för fyra bilar - jag älskar den som vårt fjärde barn. Men den ska visst skottas också. Plus skottningsplikt på trottoaren. Yihaa!

Kris i I-landet igen

Om man är fem år och har en chokladkalender och ens lillasyster kräks ner i den, det är då tårarna kommer.

Trött

De där sexmånadersfötterna, de är så goa. Jag älskar dem. Verkligen. Men jag vill inte ha dem inkilade mellan mina revben när jag sover.

jag börjar om

Jag skrev ett inlägg som jag nu tagit bort. Jag börjar om. Jag ber ödmjukt livet att få börja om hela den här dagen. Herregud vilken skitstart, kan vi ta det från början igen?

Synd bara att det är så bövla svårt att lära sig ryska

Ta en stund och tänk på de mänskliga rättigheterna. Här är de så vedertagna att vi inte ens reflekterar över dem. Men de erbjuder ett underbart liv, inte sant? Yttrandefriheten - I LOVE YOU! I förlängningen handlar den om oss bloggare. Som sitter och blajar vad vi vill i en blogg. Utan att någon tar oss till galgbacken för det.

Så medans jag sitter och är glad för friheten över att kunna blogga fritt, tänker jag att jag kanske slår till och blir journalist en dag ändå. Bra att välja en bransch som inte är så känslig för lågkonjunktur. Ta Ryssland tillexempel, de mördar ju journalister på löpande band så där borde det rimligen finnas massor av lediga jobb. Men om man tackar ja till en anställning, bör man ta vägen via stenhuggaren hem. Bara kolla vilka stenar man gillar. Och ska det vara vita liljor eller blodröda rosor på begravningen? De anställda på Novaja Gazeta är utrotningshotade.

Vilken vidrig natt

Maken jobbar och Stora E är hos sin mamma så jag och småtjejerna är själva hemma. Jag bäddade ner oss allihop i dubbelsängen - tänk så rymligt man kan ligga mellan barnen när inte maken är med! Men som jag saknade honom, jag drabbades av den svåraste skräck mitt i natten. Jag som aldrig är mörkrädd annars, har inga problem att sova ensam.

Inatt iallafall, efter att Lillfisen ätit, vid 4-tiden, hörde jag ljud. Det lät väldigt mycket som om någon bröt sig in försiktigt genom ett fönster. I ren och skär chock låg jag vettskrämd i sängen och kände blodet isa sig inuti. Jag verkligen hörde hur någon tassade runt därnere. Blev lite irriterad och ville ropa att det var i onödan, att det är mest gamla IKEA-grejer och inget värdefullt men jag höll käften. Efter en liten stund med mitt labila psyke lät det absolut som om diskmaskinen var igång...? Det liksom spolade i rören sådär som den gör. Tjuven kanske såg hur bedrövligt det såg ut och passade på att hjälpa mig lite? Stackars mig som är själv med två små barn och allt.

Med rädsla för mina barns liv låg jag och försökte gissa hur länge ett genomsnittsinbrott håller på. 10 minuter? 20 minuter? En trekvart? Jag kan ingenting om sånt här! Det enda jag tyckte var att det verkade korkat att välja tiden när snart pensionärerna i området vaknar spontant, ta ett hus med flera tända lampor, samt det med bäst insyn från vägen. Fast sen kom jag på att de kanske smugit runt och hoppat in genom ett källarfönster på baksidan och då var jag tillbaka i risken att snart bli rånmördad igen. Somnade tillslut av ren utmattning.

Nu när jag går runt här på morgonen saknar jag ingenting. Har dock inte kollat källaren än.