Vilken vidrig natt

Maken jobbar och Stora E är hos sin mamma så jag och småtjejerna är själva hemma. Jag bäddade ner oss allihop i dubbelsängen - tänk så rymligt man kan ligga mellan barnen när inte maken är med! Men som jag saknade honom, jag drabbades av den svåraste skräck mitt i natten. Jag som aldrig är mörkrädd annars, har inga problem att sova ensam.

Inatt iallafall, efter att Lillfisen ätit, vid 4-tiden, hörde jag ljud. Det lät väldigt mycket som om någon bröt sig in försiktigt genom ett fönster. I ren och skär chock låg jag vettskrämd i sängen och kände blodet isa sig inuti. Jag verkligen hörde hur någon tassade runt därnere. Blev lite irriterad och ville ropa att det var i onödan, att det är mest gamla IKEA-grejer och inget värdefullt men jag höll käften. Efter en liten stund med mitt labila psyke lät det absolut som om diskmaskinen var igång...? Det liksom spolade i rören sådär som den gör. Tjuven kanske såg hur bedrövligt det såg ut och passade på att hjälpa mig lite? Stackars mig som är själv med två små barn och allt.

Med rädsla för mina barns liv låg jag och försökte gissa hur länge ett genomsnittsinbrott håller på. 10 minuter? 20 minuter? En trekvart? Jag kan ingenting om sånt här! Det enda jag tyckte var att det verkade korkat att välja tiden när snart pensionärerna i området vaknar spontant, ta ett hus med flera tända lampor, samt det med bäst insyn från vägen. Fast sen kom jag på att de kanske smugit runt och hoppat in genom ett källarfönster på baksidan och då var jag tillbaka i risken att snart bli rånmördad igen. Somnade tillslut av ren utmattning.

Nu när jag går runt här på morgonen saknar jag ingenting. Har dock inte kollat källaren än.