Tusen och åter tusen bloggar har säkert uppmärksammat finalen i Melodifestivalen. Jag tänkte hoppa över det - jag joddlade ju ändå runt på mitt jobb när den gick av stapeln. Medelåldern på församlingen var säkert 95 bast eller så, det var ingen
feber. Sen sa de att Anna vann. Men nej, det gjorde hon ju inte. Salem vann ju. Allas våra hjärtan. Jag var redan frälst, men nu har alla fattat grejen. Hur sympatiskt det är med musikaliska personer som framför svinbra musik; som har karisma fast UTAN att vara mediekåta. Så hyllar vi Salem ännu mer. Till och med min svårflörtade man diggar. Man får lyssna på repeat utan att han himlar med ögonen. Han faktiskt föreslår repeat och går sedan och nynnar "I was aiming for the sky..."
Kuriosa:
Det fanns faktiskt en tid då "Al Fakir" var de vanligaste sökorden på Google för att hamna i Ninnefilosofier. Till och med preciserat med någon Amina Al Fakir ledde hit, och det var ju lustigt för jag visste inte ens att hon fanns. En intelligent gissning är annars att hon är en musikalisk person med stort, lockigt hår och lite bullrigt skratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar