att vara tacksam

En kväll för många år sen, när jag var ung och oförstörd, träffade jag en kille. Det verkade mest som en tillfällighet först. Vi hamnade bredvid varandra på en fest. Sen började vi prata och då råkade min armbåge nudda hans underarm. Här nånstans började vi tänka att det nog var alla välvilliga gudar och Amor och hela hans gäng som var med och hjälpte till. Första kroppskontakten - en extrem elektrisk urladdning, som att träffas av blixten. Som ett möte mellan kemier. Som om kosmos stannade upp, höll andan och sen bytte riktning och snurrade iväg åt andra hållet.

Min hjärna upphörde att fungera men det var lugnt för magen tog vid. Jag körde 100% på magkänsla och 10 månader senare, blott 23 år gammal, stack jag iväg och gifte mig med den här killen. Låter kanske inte direkt sansat? Men i efterhand har livet visat mig många gånger hur rätt min mage haft. Ta bara min nya problemlösningsmetod:

1. kris uppstår
2. får panik
3. får black-out
4. ryter med myndig stämma på mannen
5. mannen kommer och löser problemet
6. mannen tröstar

Så häromdagen när jag i akut chockläge kom farande med en lila 2-dagarsbebis som slutat andas tog han helt coolt över och snart var faran förbi. Alltså jag kan inte leva utan honom! Och inte utan min nya bebis heller, det var en kort men stark mardröm.

Efter bara någon minut var vi på steg 6 och han försökte lugna mig och säga att "...faktiskt det enda som är okej att aspirera ner i lungorna är bröstmjölk, det tas upp i vävnaderna, naturen har ordnat smart vet du". Nehej det hade jag ingen aning om men det låter ju tryggt. Och "...när man blir tillräckligt cyanotisk så släpper spasmen och man börjar andas spontant, det är bara att vänta ut". Lätt att säga, svårt att göra.

Vilken tur att vi skickade iväg honom till universitetet en extra vända, han har ju lärt sig jättebra saker. Som sagt var, jag kan inte leva utan honom. Och jag vägrar vara förälder en enda dag utan honom.