Vad säger man? Jo, man säger tack syskonkärlek! Ah! Nu mår jag nästan bra igen! Efter det att jag satt och hulkade och skrev deppinlägget ringde båda mina systrar från sina jobb (de är egentligen jävligt ambitiösa och kompetenta, det är bara ibland de privatsurfar och privatringer från jobbet). Jag tror nog de är mina bästa vänner! Vi ältade lite fram och tillbaka och det hjälpte!
Som extra plåster på såren inser jag att mitt lilla hjärta också kommer vara del av en stor syskonskara. Även om det är en livskris för henne nu, så kommer lillfisen senare i livet att kunna hjälpa henne genom andra kriser. Vi lyckliga tre, mina systrar och jag, fick en underbar bror också - alltså är vi hela fyra i vårt lag! (klubben för inbördes beundran) Fast jag vet inte ännu om livet kommer vara så generöst mot Tovan... (orkar man en fyra?)
----------------------------------------------------------------------------------
Vad är förresten oddsen att mamma (signaturen Ma) blir superblödig av det här?
3 kommentarer:
Lågt, jag lovar! Men blir mest glad: de egna barnens sammanhållning gläder ett modershjärta!
Ma
Ja det var precis så jag menade!
All min kärlek och styrka till dig!
Kram
Skicka en kommentar