På mitt jobb och på andra ställen frågar de ibland om "min gubbe". Jag blir direkt vansinnig men lyckas behärska mig. De menar ju inget illa. Och benämner glatt sin egen älskade livskamrat som sin gubbe. En liten son kan gulligt kallas för gubben men sen är det stopp. Jag har ingen gubbe! Och ingen karl heller. Make går bra och man. Men helst Jan, han heter ju det.
Ibland misstar nån sig och pratar om min kille. Ärligt talat tänder jag till inombords då också. Skriv inte ner honom som frivilligt (faktiskt ganska påstridigt!) lovade mig resten av livet tills döden skiljer oss åt, till en simpel pojkvän!
Och skulle han någonsin mot förmodan kalla mig för sin kärring, då blir den här fromma spanska tjuren en bengalisk tiger. Trust me.
(När vi köpte S60'n frågade jag varför den var till salu. Då sa säljaren "tanten har också en volvo och vi behöver inte 2", sen vände han sig till maken och sa "du vet, det är med bilar som med kärringar, man byter då och då." Det var ingen gubbe det. Det var en herdelig gubbjävel. Jag gick och satte mig i bilen tills affären var klar. )
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Ha ha ha. Ja... Det är kul hur olika man tycker omnämningar klingar. Just "gubbe" och "käring" eller "kärring" är SÅ typiskt Karlskoga. Och sägs med värme. Men det låter förj***igt, håller med.
Mitt värsta är "regeringen". Men vågar han sig på den blir det skilsmässa!
Skicka en kommentar