I fyra nyanser av svart äntrade jag kyrkan i fredags. Redan i vapenhuset slog Allvaret hårt i mellangärdet när jag mötte herrarna i sina mörka finkostymer. Jag har sett dem uppklädda så många gånger förut: typ varje nyår, till bröllop, när de jubilerat, studentexamensfester och annat kul. Man trodde man gjort allt ihop. Men vi hade aldrig gjort det här. Herrarnas söner hade vuxit till sig och hade också finkostymer. Och döttrarna hade blivit kvinnor, mödrar. Det var så ledsamt och samtidigt ett glädjefyllt återseende. En fattades och vi skulle säga farväl till henne.
Ceremonin blev ett enda kollektivt snörvel. Jag grinade såklart som en öppen kran och när kantorn dammade på orgeln ordentligt fick man vara snabb och tajma med näsduken.
Det var den finaste begravning jag varit på. Med värkande hjärta hoppas man så att hon såg oss, att hon på nåt sätt var med.
Inlägg
