Nästa gång ska jag ropa HEJ!

Jag mötte min hjältinna utanför mitt hus idag. Jag såg henne redan på långt håll. Hon cyklade hem från jobbet, jag var på väg ut på promenad med Lillfisen. Genast blev det lite jobbigt. Ska man hälsa eller inte? Känner hon igen mig? Anta att hon förlöser minst 5 personer/vecka och hon har jobbat i uppskattningsvis 25 år. Såklart hon inte minns alla sina förlossningar. Ovanpå dessa möter hon säkert i runda slängar sisådär 50 patienter i veckan. Varför skulle hon minnas och känna igen oss?

Egentligen är väl regeln att alltid, alltid hälsa. Sen om den andre inte känner igen en, får den gärna tro att man är en sådär fröjdig männsika som hejar på allt och alla. Men jag blev ändå nervös och osäker. Jag är ju dessutom inte det minsta lik den tjejen hon tog hand om då. Vill jag tro iallafall. Nu skulle min älskade make kunna sticka fram hakan och säga något så taskigt och korkat att jag visst är mig jättelik och att jag alltid är lika fin. Oavsett om jag föder barn eller inte. Eller hur. Så typiskt honom att häva ur sig nåt sånt, fy nu blev jag nästan sur, tur att han inte är hemma.

Iallafall närmade vi oss varandra fort, barnmorskan och jag. Jag gömde mig bakom mina solglasögon. Sekunden vi borde sagt hej var plötsligt förbi, jag tappade bort den när jag forskade i hennes ansikte vad hon tänkte om mig. Och jag tror att jag såg...att vi tänkte samma sak?