last man standing

Ursäkta mig världen att jag vädrar mina små bekymmer här. Vi lider inte av allvarliga sjukdomar (hoppas jag verkligen, Lillfisens eventuella svininfluensa har ett så kallat lugnt förlopp) vi har tak över huvuvdet, mat för dagen, arbeten och en fredad tillvaro. Utom när Tovan får psykbryt vill säga. Eller Stora E leker pubertal, underbar tonåring. Eller Lillfisen tvingas ligga själv på lekfilten i två sekunder.

Nu vidare mot problemet. Kvällarna. När min man jobbar. De tar FAAN KNÄCKEN PÅ MIG! Och ändå händer ingenting speciellt. Inga bråk. Inga katastrofer. Inga sjuklingar. Inga duschningar (hey! Klarade av det i badhuset remember? Iklädd jeans och munkjacka, med bebis på armen flåsade jag direktiv åt Tovan som skulle schamponera och balsamera själv för första gången.)
Anta att man kastar in en oväntad happening i min kväll, typ att telefonen ringer eller nåt klantarsle kört en tvättmaskin som borde hängas. Eller att man skulle ha ödmjukheten att önska se ett TV-program, ha ha ha då raserar allt!

Jag känner mig som enda överlevande efter en storm eller nåt. Man tittar sig omkring i förhoppning att finna annan sansad vuxen, men inser att man är helt ensam. Bara jag som ska försöka få de tre underbara barnen att överleva tills pappan kommer hem. För mat ska de ha. Jädrar anamma vad de kan tjata resp. skrika efter mat. Allt för att en liten stund senare totalt rata maten eller vägra komma till bordet.

Jag måste iallafall kasta i mig lite mat, snabbt som ögat medans Lillfisen har vänligheten att sova. Hon sover sällan någon längre stund och hon har ett bedårande litet ILLVRÅL som man inte orkar ignorera. Ungefär här ringer ens man och han blir i det närmaste utskälld för att han ringer och vänligt frågar hur det går "med allt". Han har det goda sättet att inte bli sur alls utan bara uppmuntra och fortsätta tycka att jag är underbar och superduktig. Tur för honom, annars söker jag snart ett 9-17 jobb åt honom. Så vi kan avnjuta kvällarna i hemmets lugna vrå tillsammans.