Nu vet jag varför Lillfisen äter så lite, väger så lite och är så kort! Hon är inte förtjust i maten. Hon tycker den smakar skit (och det tycker jag med, hennes mat alltså). Däremot varje gång vi andra ska äta lite mat så vaknar hon och skriker. Hon ger sig inte förrän vi lyfter upp henne i famnen och hon sitter med vid bordet. Och med varje gång menar jag VARJE GÅNG. Minsta lilla klirr med en gaffel mot tallriken, minsta lilla tysta "varsågoda" eller stolskrap mot golvet när vi ska bänka oss. Då! Då vaknar ungen från urtidssömnen och gallskriker. Hon har någon slags nu-ska-de-äta-sin-fuskiga-mat-väckarklocka. Hon verkar tänka: HALLÅ!!! Det där är min familj! Jag ska också vara med i det gänget. Runt det där mysiga lilla bordet. Jag vill också sitta där och äta sån där god mat som de får!
Och faktiskt, vi måste hålla med henne. Tänk om du blev serverad någon slabbig varma koppen varje måltid. Varje dag. Nämen åh! Är du hungrig? Här är lite micrad varma koppen kycklingsoppa för sjätte gången den här förmiddagen.
Blä.
tisdag 29 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Det låter verkligen logiskt tycker jag! Hon kommer säkerligen bli en sådan som gillar gröt och puréer när det är så dags. Kram till hela familjen!
Hur gammal är hon nu, er lilla tjej? Kan hon få börja med lite smakportioner snart, kanske...? Vi har ju en 6-månaders här, lilla Selma. Hon hade en period då hon hade problem med vikten (aldrig längden) men nu är hon en jättestor bebis. Var på bvc idag på 6-mån läkarkontroll. 8670 gram, 70,5 cm och hela 44,5 cm i huvudomfång. Det vänder snart ska du se! Selma blev till och med utredd för diverse hemskheter på barnkliniken på USÖ. Hjärtfel, bl a. Men hon hade bara en trög period... Så är det väl ibland...? Att dom växer i perioder...? Och ja, Baby semp luktar ju t o m sunk... :(
Kram!
Hon är 3 månader. 57 cm, 4,3 kg.
Vi har också varit på USÖ för hjärtkoll men de behövde aldrig göra nåt eko när det väl kom till kritan. Hon ser väldigt pigg o kry ut så jag tror det är lugnt. Men det får gärna säga pang och så fettar hon på sig!
Vi döper om Baby semp till Baby sunk.
Det känns ju skönt att man får kolla upp saker och ting ordentligt iallafall. Så vet man att det är bra och man behöver inte oroa sig. För det iallafall. För det är ju ens lott i livet, numera, när man blivit mamma. Att oroa sig. Är vi sjuksyrror värre...? Lite, kanske... ;)
Hoppas på snar fettning då! Eh, snar bättring...
Skicka en kommentar