tankar från mitt i natten

03.00 Väcks av bebis. Tänker att det är pappans tur att mata denna gång. Buffar försiktigt på maken och säger att det är dags för Lillfisen att äta.
Maken: Men hon sover ju!
Jag: Nehej det gör hon inte alls. Jag hörde att hon vaknade nu och hon är jättehungrig. Om du inte går upp och gör en flaska nu kommer hon snart att börja gallskrika.
Maken vacklar ur sängen och fram till spjälisen där Lillfisen ligger med stora ögon och slickar på händerna. Han utropar förvånat: Hon är vaken!

Jag får beröm för att jag är världens bästa mamma som vaknar när Lillfisen klipper med ögonfransarna. Jag tackar för det, men säger att jag inte är unik utan det ligger i moderskapsgenerna att sova lätt som en fågel. Det är för avkommans överlevnad. (Sen att mammor blir aptrötta vrak som är mer åt det halvdöa hållet, verkar naturen skita i). Då ursäktar maken genast sin djupa sömn med att han måste sova jättejättetungt. Naturen tror ju att han nyss ramlat in i grottan efter att ha jagat mammutar hela dagen.

Lillfisen slurkar hela flaskan i ett svep. Vi tycker hon är så duktig, att hon äter som en finsk skogshuggare. Men sen tänker jag att 60 ml, det är ju typ 2 klunkar. Det är ingenting. Och bara hälften av vad bebisar i hennes ålder borde äta per portion enligt tabellen på paketet. Vårt barn löser det genom att äta dubbelt så många gånger per dygn istället. Snacka ineffektivt.

Efter maten lägger jag henne på sidan mellan oss. Hon somnar genast. Men då blir jag nervös eftersom jag aldrig kollade hennes öra. Det kanske ligger dubbelvikt, jätteobekvämt. Och så måste jag fingra i hennes ansikte bara för att kontrollera att hon inte kräkts nåt mer. Det har hon inte men däremot känner jag inget blås från utandningar. Blir skitstressad, PSD är min värsta mardröm. Lillfisen ligger helt stilla och inga andetag hörs. Inga små rörelser, inget. Måste tända lampan för att se om bröstkorgen höjer sig. Ser inget av det heller, men mammutjägaren frustar lite från sin sida när lyset tänds.

Finns inget annat att göra än att lyfta upp henne. Då vaknar hon och visar tydligt att hon är livs levande. Skriker och gapar, sur över att bli störd. Sen har hon svårt att komma till ro. Hon måste hivas över till makens bröst där hon ligger och rycker i hans små hårstrån. Ganska snart sover de båda. Den där djupa urtidssömnen smittar tydligen av sig på små barn. Så har naturen visat att pappor också är bra att ha.