upprättelse för Ninnes man

Blev ju lite (inte så uppskattat av somliga) tjat i bloggen huruvida han skulle komma i tid. Det som hände i verkliga livet var såklart följande:

Dagen för bröllopet.
Vaknar tidigt och går upp nästan först av alla. Trasslar med internet en evighet tills brorsan tar över och hjälper mig få fram mina viktiga dokument. Övar lite på framförandet och kollar schemat. Äter frukost. Tvättar, fönar och plattar håret. Mamma skeptisk. "Du som har ett så vackert fall". Packar en tredjedel av grejerna som ska med.

45 minuter innan vi ska åka väcker jag maken, han gör sig färdig på mindre än 20 minuter. Står sedan och ser skitsnygg ut i kostym och väntar på mig. Jag inser att jag är ganska sen. Vi hinner inte med lunch, säger jag. Vi måste nog ta en burgare i McDriven på vägen istället. Maken tålmodig medan jag halvt ombytt springer runt med mascaraborsten i ena handen och presenten i den andra.

Ungefär 20 minuter försenade sticker vi iväg. Kön i McDriven är så lång att vi måste skippa lunchen. Istället får vi stanna superkort på Netto i Råda och köpa ett paket grillkorv och äta kalla medans vi kör. Kommer fram på exakt utsatt tid.

Nu till själva poängen, min man har inte sagt ett ord om detta! Han sa bara att jag var fin i klänningen men inte ett ord om min taskiga planering. Han ska kanske få en blomma eller nåt.