Är desperat. Tänk Caroline af Ugglas och där har ni mig. Är irriterad. Vill läxa upp livet och tala det tillrätta. Men vad eller vem vänder man sig till? Det smidigaste brukar vara att skälla ut sin man eftersom han finns närmast till hands, men jag tänkte försöka vara snäll för en gångs skull. Inte låta honom ta skit som han inte rår för.
Det är Petter och vargen här. In absurdum. Det kommer sluta med att vi vägrar tro att det är igång på riktigt och istället föds barn på hallgolvet med storasyrrorna (bebisens alltså) som publik. Och då kan livet vänta sig en fet smocka av mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Då gick det ju i alla fall fort.
Sänder en kram och hoppas det är for real snart! Ska bli så spännande att se vad det är för en liten rackare som jäklas så...
Håll ut, syster!
Nehej det går inte alls fort - bara att man likt petter o vargen inte vågar tro att_det_verkligen_händer. Har haft värkar till och från i 10 dygn!!!
Så man tar liksom inget på allvar fast man inte sover en blund på en hel natt, har 3 minuter mellan värkarna, är spyfärdig och springer och värmer riskudde ideligen. För sen avtar det ju och man mår som vanligt ett tag.
Oj! Nu läckte visst en del av utskällningen ut! Bäst jag letar rätt på Jan istället:)
Oh, jag lider med dig/er! Håller alla tummar!!
Hoppas att det händer snart och att allt går bra!
Skicka en kommentar