förlåt

Tovan är jätteledsen för att vi ska flytta. Sista tiden har hon verkat nästan okej dagtid och kan kanske gå med på att bo i nya huset, men hon kissar i sängen nästan varje natt. Och trotsar som aldrig förr. Den största haken är dagis. Hennes älskade Smedendagis. Vi har inte sagt nåt men hon har själv räknat ut att hon ska sluta där. De hade pratat om det på dagis igår och min lilla stora-tuffa bröt ihop, fick jag höra imorse.

Och som hon gråter. Hon är så ledsen. Och det är vårt fel. Varför har vi gett henne det här?

Jag har så fruktansvärt dåligt samvete, gråtfärdig. Ingen finns att prata med. Mannen jobbar och går inte att nå, förresten jobbar alla andra också så jag får sitta här och må jobbigt ensam. Farmor är väl hemma, men ringer jag henne och säger att Tovan mår dåligt får väl tanten en ny hjärtinfarkt. Åtminstone skulle jag projicera både mitt och Tovans må-dåligt på henne och så mår hon skitkass sen.

Egentligen, varför ska jag prata med någon? Alla kommer säga att vi inte är dåliga föräldrar, att de flesta flyttar nån gång, att hon kommer över det.

Det kanske är sant men jag mår faan så dåligt idag, över att åsamka mitt barn lidande eller ens lite ledsenhet. Skitmorsa.