G+G, here we go!

KAPITEL 1
Mitt föräldrahem. Det första Ninnehuset. Det första huset Ninne bott i och där föräldrarna fortfarande bor kvar. Ett grönt hus på "stadens smalaste asfalterade gata" som en kompis sa en gång. Som mest var vi sex personer som bodde där samtidigt. Alla frågade intresserat om mina syskon och jag hade samma föräldrar allihop, 4 barn. Och det har vi ju. Det är snudd på exotiskt har jag lärt mig på senare år.

Jag flyttade från det gröna huset för tio år sedan. Det mesta ser precis likadant ut än idag. Möjligen har de tapetserat någon vägg nånstans. Bytt köksluckor förresten. Kanske ärvt ytterligare nån byrå som de klämt in i vardagsrummet. Ganska intressant, för det är nog det enda rum jag känner till där samtliga jordens träslag finns representerade!

De har möblerat om också - flyttat telefonen 2 meter från hallen till vardagsrummet. Och flyttat vardagsrummet till matsalen och tvärtom, för att alla skall få plats. Och det är alltså inte min pappa som är tjock, utan så kärleksfullt att alla måste få plats vid samma bord när vi äter tillsammans hemma hos dem, cirka tre gånger om året.

Telefonen ja. Mina föräldrar är de enda jag känner som fortfarande har enbart väggfasta telefoner. Farmor inräknad. Det är tekniskt gulligt att komma hem till mina föräldrar. Om någon får telefon går det inte att gå dit med luren, utan man måste vråla dit den det gäller. Det finns VHS men ingen ipod. VHS förresten. 15 år efter sin tid. Undrar om de kan operera den nu? Jo de kan sätta in ett band och titta på, men inte programmera eller annat avancerat. 1987 var det hett att ha video. 1990 var det vedertaget. 1993 var vi DE ENDA som inte hade någon! Men nu står den där, förhistorisk som den nu är.

Micro var vi faktiskt ganska tidiga med. Varför? Jo vi fick mormors gamla när hon köpte en ny. Sedan brummade mormors kasserade micro i köket ända tills för något år sedan. Mormors gamla lever vidare här. Förresten lever allt gammalt skrot vidare i sommarhuset. Ingenting får ju någonsin slängas. Ej heller bytas ut om den inte är sönder. Förresten, är något sönder så lagar vi och använder ett tag till. Fin tanke det där. Men om ens gummistövlar har spruckit och läcker, kan man inte få köpa nya då? Måste man leta lämplig gummibit och lappa med?

Jag tycker lite synd om vackra huset på landet också. Som aldrig kan föräras något nytt och vackert. För att understryka skönheten. Men allt det gamla (från FEM olika hushåll plus diverse dödsbon) är väl del av charmen tycker ägarna.

Jag håller delvis med. Men jag är inte sån själv har jag märkt. Det tog tid innan jag insåg det. Länge körde jag på i min uppfostrans hjulspår:

När maken och jag flyttade ihop fick vi dubletter av mångt och mycket. Och överflöd av en del. Dessutom valde vi att köpa en del grejer helt nya. Det gjorde att hans urtvättade Musse Pigg lakan från barndomen och min ofullständiga servis med moccakoppar hamnade i "TORPET"-lådan på vinden. Efter fyra år släpade jag ner alla torpetlådor och lyssnade till mitt hjärta. OM vi någonsin investerar pengar i ett torp vill vi ha fina grejer där. Som passar och matchar. Handplockade.

Häpet sa jag till mig själv: Man måste inte spara för att det kan vara bra att ha! Jag kommer inte vilja bädda med Musse Pigg från 80-talet eller använda grytlappar som farmor köpt frälsis julbasar. (Sorry farmor).

Nu äger jag inga torpetlådor. Vi rensar bort mycket grejer och allt vill min svärfar ha för att stapla i sina torpetlådor. "Skaffa dig ett liv" säger jag då.

/Världens bästa mamma och pappa, I love you!
Ninne

Vad kännetecknar dina föräldrar?

Jag känner att jag bloggar alldeles för mycket om mina barn. Inte så att det egentligen gör mig något, men jag tycker synd om läsarna. Och sen inbillar jag mig att om jag också bloggar om annat så har jag annat i mitt liv, i mitt huvud. Inte helt förlorat mig själv, lilla Ninne, som ju absolut aldrig skulle fastna i mammafällan. Hrm. Så vad gör man då? Jo...istället för att titta framåt så tittar man bakåt. Och kör lite blogg om sina föräldrar. Hoppas ni bjuder på det här, mamma och pappa!

Tidigare idag

Lillfisen: Mamma! Mamma! MAMMA!!!
Ninne: Kommer ögonaböj!
Lillfisen: UUUÄÄÄ! NEEJ! Du kommer NU, hör du vad jag säger?
Ninne försöker kissa klart så fort hon kan.
Lillfisen: Nu har jag legat ensam på den här hemska filten i snart 20 sekunder, kommer du inte och lyfter upp mig nu så anmäler jag dig för barnmisshandel.
Ninne: Lugn lugn, jag kommer.
Lillfisen: Du kommer NU sa jag. Annars får du hämta hem han den andre.
Ninne: Pappa menar du?
Lillfisen: Just det, pappa heter han. Ja, han är bra. Han är fan bäst, han skulle aldrig låta mig ligga ensam och böla på det här viset.
Ninne: Men nu är jag här och jag kan bara göra en sak i taget. På tal om det så behöver jag laga lite mat åt dina systrar nu.
Lillfisen: Äh, skit i dem, de gillar ju ändå inte din mat. De vill hellre ha rostat bröd med nutella.
Ninne: Men det får de inte.
Lillfisen: Äsch vad sträng du är. Jag ska iallafall ha sån kvällsmat när jag börjar äta fast föda.
Ninne: Det ska du INTE!
Lillfisen: Joho! Och det kommer jag få för det är jag som bestämmer i det här huset.

Jag har löst gåtan!

Nu vet jag varför Lillfisen äter så lite, väger så lite och är så kort! Hon är inte förtjust i maten. Hon tycker den smakar skit (och det tycker jag med, hennes mat alltså). Däremot varje gång vi andra ska äta lite mat så vaknar hon och skriker. Hon ger sig inte förrän vi lyfter upp henne i famnen och hon sitter med vid bordet. Och med varje gång menar jag VARJE GÅNG. Minsta lilla klirr med en gaffel mot tallriken, minsta lilla tysta "varsågoda" eller stolskrap mot golvet när vi ska bänka oss. Då! Då vaknar ungen från urtidssömnen och gallskriker. Hon har någon slags nu-ska-de-äta-sin-fuskiga-mat-väckarklocka. Hon verkar tänka: HALLÅ!!! Det där är min familj! Jag ska också vara med i det gänget. Runt det där mysiga lilla bordet. Jag vill också sitta där och äta sån där god mat som de får!

Och faktiskt, vi måste hålla med henne. Tänk om du blev serverad någon slabbig varma koppen varje måltid. Varje dag. Nämen åh! Är du hungrig? Här är lite micrad varma koppen kycklingsoppa för sjätte gången den här förmiddagen.

Blä.

Igår

Igår var jag med Lillfisen på barnmottagningen. Hon skulle lämna urinprov. (Som var bra för övrigt). Jag trodde det skulle ta halva dagen men det gick fort. Tovan blev så besviken. Hon ÄLSKAR väntrum! Få leka med helt nya, osedda leksaker. Det var svårt att få med henne hem. Själv hade jag lite bråttom att få komma hem och prova ett recept jag hittade i en av alla Allers Veckotidningar som låg i väntrummet. (Det bor en stor fet hemmafru i mig). Fastän jag har åtta kokböcker och google hemma, rev jag ur sidan och lockade Tovan med bakning när vi kom hem. Vi följde anvisningarna på jitterbuggare till punkt och pricka, men vad tusan hände? Receptet utlovade att "dansens vilda, oregelbundna svängar återfinns i kakans utseende". Men neej, det var nog en liten underdrift.

Eh...?!

Vi har matat hela helgen

Det måste vara någon som har talat om för Lillfisen att hon ska till barnmottagningen imorgon. Hotat och härjat med att hon väger så lite att vi måste ta ett urinprov och träffa doktorn. Vår lilla stackars fis är helt uppskrämd och äter så mycket hon bara kan. Varannan timme. (Säg der inte till någon, men nu är jag faktiskt lite glad att jag inte ammar).

Att ta ansvar

Hur gör alla andra föräldrar som har 11-åringar hemma? Om de har ett barn med huvudet uppe bland molnen. Som tappar bort nycklar, mobilen, MP3'n, busskortet etc etc. Mobilen är en gammal ärvd från farmor, men iallafall. Sen när jag lyckats hitta den så är den inte laddad när den behövs. Som låter handdukar ligga kvar blöta, ihopknölade i gympapåsen i veckovis om inte jag tjatar bort den. Smutsiga underkläder i garderoben, i sängen och på golvet. Tycker att städning är att kasta alla kläder man provat på morgonen i tvättkorgen.

GAH! Jag känner mig som världens suraste och tjatigaste. Vänta...jag ÄR världens suraste och tjatigaste. Men vissa andra är redigt slarviga och det blir kaos varje morgon. Give me a break.

Let's do this

Vår lilla älskling har varit feberfri hela dagen så nu kan jag eventuellt tänka mig att fortsätta med den här mamma/frugrejen ett litet tag till. Men då måste alla lova att inte bli sjuka, inte bli olyckliga, inte krascha med motorcyklar eller oroa mig på annat sätt.

37,7 - om att andas ut

Nu andas vi ut, åtminstone för stunden. Vår febriga, varma tjej är nu bara subfebril. Hon äter mer än vanligt och ler mellan varven. Kissar glatt och bajsar ner lekfilten. Hon får göra vad hon vill, bara hon mår bättre. Skönt att det kan vända snabbt, men herregud vad jobbigt det är när mammakänslorna måste åka berg-och-dalbana på det här viset. Jag sa till maken förut att jag ångrar mig, jag vill helst inte vara förälder längre. Det är ett så högt pris, man har för mycket att förlora. Faktiskt vid närmare eftertanke vill jag inte vara gift heller.

I am a rock
I am an island
And a rock feels no pain
And an island never cries

I Sagogreppet

Hon håller mitt hjärta i ett järngrepp. Mitt älskade lilla barn, min finaste lilla fis. Hon kan krossa mig, helt förgöra mig. Vi älskar henne sagolikt allihop. Hon som kom och bländade oss. Som fick oss alla fyra att helt komma av oss. Nu är det problem med vikten igen. Vi dagboksför varenda milliliter hon äter. Vikten sackar. Vi har hanterat det mästerligt, pappan och jag. Varit lugna och fina. Sen lite snuva, okej okej.

Nu skyhög feber. Jag får ont i magen av 39,4. Hon är en sjuk gnällis, mår inte bra. Och jag måste hålla mig i nåt hårt för att inte oroa sönder mig. Hon har inte resurser för att ha så hög feber, hon som knappt går upp i vikt! Och med ganska stor sannolikhet har hon fått den nya influensan och jag blir tom och kall. Det känns så skört.

Hösten som kom på en förmiddag

Jag var på vårdcentralen i två timmar imorse, när vi kom ut igen såg det ut såhär! Sen åkte vi till COOP forum och letade efter en termos. Där sålde de adventsljusstakar redan och jag fick rysningar. De är inte kloka på COOP, sa Lillfisen och jag till varandra. Lite senare hamnade jag på Lidl för att köpa mjölk. Där höll de som bäst på att packa upp adventskalendrar och chokladtomtar! Då förstod jag att det är jag som inte är klok som inte fattar att julhysterin skall börja i september. Nu måste vi skynda oss att rensa bort sandaler, kepsar och linnen för nu är det tydligen HÖST.

Lyxproblem

Vi har en inspelningsbar TV-boxer. Skitbra. Man kan programmera hela TV-serier så det gör jag. Men nu till problemet: när ska man titta ikapp? Boxern fylls på med nya avsnitt men stunden när jag får lugnet och tiden kommer aldrig. Det kommer sluta med att jag får sitta och titta på Roast på Berns i flera dagar i sträck, månader efter att det slutat sändas.

AHA! Vin och vitlök!

Äntligen får jag ro i min matlagningssjäl. Som jag har undrat. Igår tog COOP tag i saken och skickade mig medlemstidningen Mersmak. Som den råtönt jag är läser jag den (och Buffé från ICA och alla andra dolda reklamutskick man får om man har medlemskort). På sidan 11, i det indiska reportaget, står att Vindaloo kommer av portugisiska "vinho" och "alhos", det vill säga vin och vitlök. Vi lär oss också att Vindaloo är en klassisk gryträtt med griskött, vin och vitlök - ett recept som portugiserna tog med till Goa under tiden det var deras koloni.

måndag morgon

Vi planerings- och kontrollfreak gillar måndagar. I synnerhet vi som tillfälligt inte arbetar. Alltså inte arbetar på ett avlönat jobb. Nu när en ny vecka sparkar igång tittar vi ordningsamma på våra väggalmanackor och känner sinnesro över körschemat med hålltiderna vi lagt upp. Speciellt nöjd är jag över måndagkväll, då tar maken helgen. Eftersom han ska vara ledig från sitt avlönade arbete några dagar så innebär det att jag rimligen borde bli litegrann ledig från mitt jobb. Eller åtminstone bara behöver göra en sak i taget. Det ska bli så skönt att inte hänga tvätt, laga mat, svara i telefon, rapa bebisen, förmana Tovan och hjälpa Stora E med matteläxan samtidigt.

Eldorado

Nej, jag har inte varit på Willys och handlat. Jag har fastnat i ett spel på internet. Min man säger att jag inte får preja bort Tovan när hon sitter vid datorn. Att jag ska låta 4- och 5-åringarna hållas på Bamsesidan själva och att jag inte ska utklassa deras highscore hela tiden. Jag ignorerar honom såklart, Eldorado är skitkul!

Yo Alingsås!

Titta vad jag såg igår, fint va?!

Ninne - den pigga versionen

Efter fredagsmyset, en kärleksgåva från min man: en natts sömn. Fuck romantik säger jag bara, det här smällde HÖGT. Jag stängde in mig i cementbunkern och sov som en idiot i tio timmar. När jag vaknade hade jag den här charmiga utsikten. Tältsängen i vår källare slår de flesta hotell jag sovit på. Nu är jag utvilad och full av energi. TACK älskling!

Fredagsmys!

förfallet del 2

Det var alltså inte jag som var hos frisören igår. Tyvärr inte, insåg jag när jag passerade en spegel nyss.

sunkmorsan

Mot min vilja har jag blivit så sunkig. Igår kom jag aldrig ur mysbrallorna. Det var inte ens vanliga mysbyxor utan mammamysisar. Jojo. Det är inte det att mina vanliga inte passar, det är bara det att de är så himmelens tajta att har man ålat sig i dem tar det en evighet att krångla sig ur. Fast ska de sitta på i 16 timmar gör det väl inget. Hursomhelst var det ingen mys-i-soffan-dag igår utan jag flummade runt på långpromenad (med andra ord en omväg till bankomaten), till dagis tur och retur, konsum, frisören och kulturskolan inklusive trekvarts väntetid med de andra föräldrarna. När vi landade hemma var min munkjacka helt och hållet nerspydd.

Det var så länge sedan jag duschade att jag nästan glömt var duschen är. Men just ja, nere i källaren allra längst bort bredvid garagedörren. Imorse irrade jag mig faktiskt dit och kom ut som en bländande ren människa. Min man kommer inte känna igen mig ikväll! Förresten är han en tapper hjälte. Klagar aldrig på sunkiga kläder eller spretigt hår. Häromdagen kom han och borrade ner sitt ansikte mot min hals och fastän jag talade om att jag var nyspydd just exakt där stannade han kvar. Vilken tur att jag inte gifte mig med Paul Anka.

ge mig fredagsmys!

Skit också, det är bara onsdag. Två tidiga, jobbiga morgnar kvar. Säkert mysiga men inte så festliga vardagar innan helg. Ge mig fredag, ge mig sovmorgon! Jag vill ha chips, godis och marängsviss! Vi har jättegoda Marsglassar i frysen, men jag sa nej när barnen ville ha förut så jag kan inte ta någon förrän alla gått och lagt sig. Jag vill ha fest inte vardag! Eller...nu kom jag på att maken jobbar görmycket i helgen, jäsiken vilken fest det kommer bli...*fnyser*

Kyrkovalet

Mitt i magkatarrsstressmorgonen hinner jag höra några lösryckta nyheter på radion. De toppar med att Sverigedemokraterna representeras av en före detta nazist. Eh okej... Vad är nyheten? Jag vädrar oblygt mina fördomar, men är inte alla i SD nazzar? Jomen absolut. Och de som inte nazister är nynazister. Den enda trösten är att det gällde kyrkovalet. I gott sällskap bland alla maktgalna präster och högerextrema kristdemokrater.

Kyrkan har en TV-reklam som rullar nu: Vad ska vi satsa på?
Svar: Tona ner er.

Du vet att du har en jättestor familj när...

...mjölken tar slut HELA tiden och när du köpt ny så vänder du ryggen åt för att vattna en blomma eller så. När du vänder dig tillbaka är mjölken slut IGEN.
...du maniskt tvättat bort all smutstvätt och sen 20 minuter senare är tvättstugan full igen.
...du bor i ett så stort hus att det tar dagar att städa igenom.
...det sammanlagda antalet namnsdagar är så många att det är omöjligt att fira dem.
...det blir skittrångt i en stor Volvo kombi. Speciellt om man varit i Tyskland och passat på att köpa med sig "lite" sprit hem.
...det inte finns en enda maträtt som alla gillar.

...och när man får lyxigt många pussar&kramar&jag älskar dig! Lillfisen spyr iochförsig mest, men jag tror att hon vill väl när hon plaskar ner sitt över min rygg.

Provocerad

Har haft en del jobbiga TV-upplevelser sedan sist. Det mjukstartade (fast då fattade jag inte att det var mjukstart utan tyckte det tog priset) med Catarina Hurtig i Kändisdjungeln. Sedan bleknade hon nästan till en ödmjuk, jordnära gullis i jämförelse med Hollywoodbrudarna med Anna Anka i spetsen. Jag blir så hejjans provocerad, jag kan inte släppa det. Måste nog gå och göra andningsövningar. Och de måste nog lägga om stilen, det kan bli problem med Sankte Per annars.

Samtal i Ninnefamiljen

Tovan: Om hur många dagar fyller jag år? Hundra?
Ninne: Nej det är mer än så. Snarare tvåhundra...
Maken: Men det är ju jul före. Vad önskar du dig?
Tovan (obs hon är fem år): Pengar.
Ninne och maken (förvånat): Pengar?
Tovan: Ja, jag ska köpa en egen dator.
Ninne himlar med ögonen men maken ler glatt. Han ser för sin inre syn hur han köper en ny åt sig själv och Tovan ärver den gamla.
Ninne: Önskar du dig inget mer?
Tovan: Joo, alla dockor!
Maken (bedjande): Önskar du dig inga instrument då?
Tovan: Jo! Trummor och trumpet och ett piano!
Maken: Vi får hoppas att tomten har en belgian blue att dra den släden med.
Tovan: Trumpinnar önskar jag mig också.
Maken: Såklart du ska få trumpinnar.
Ninne: Men tuschpennor då? Önskar du dig inte nya pennor?
Tovan: Jo!
Maken: Herregud vad anspråkslöst.
Ninne: Vi måste ha lite lågbudgetalternativ.

gnällisen

Känner mig så sur. Gnällig. Jag har ju mitt sköna gäng och precis det livet jag vill leva, ändå kan jag gå runt och supergnälla för mig själv. Det har väl inte hänt något särskilt i helgen, bara lite för mycket av det goda? För mycket "det var inte gott", för mycket pip och tjut för ingenting. För mycket vakentid, för mycket följa mig hack i häl ner i tvättstugan och sen försöka överrösta torktumlaren för att berätta saker för mig, för mycket "UUUUÄÄÄÄ". Jag tror det är kärleksbevism ändå kan man känna att det står en upp i halsen? Otacksamt?

Tidigare ikväll kom jag på att jag kunde smita från de andra i vardagsrummet och sitta ensam i köket. Helt osocialt utmana mig själv i maxiyatzy. Så snart de andra hörde tärningarna mot bordet kom de en efter en och ville vara med. Då kom jag istället på att jag skulle gå ut på promenad. "Ja! En promenad" utbrast maken. Men då fick jag förtydliga J_A_G går på promenad. Ensam.

Väl iväg på promenaden, med PINK i öronen, kände jag att jag lurat mig själv. En promenad är ingen quick-fix. Det är dumt att tro att man blir wow-glad bara för att man går omkring i en halvtimme. Kände mig lika arg som PINK, som att hon och jag var på samma våglängd. Fast jag är mycket tantigare än hon förstås, och har inte hälften så mycket attityd.

Hur det nu var så blev jag ändå litegrann gladare för varje kvarter jag gick. När jag sen hittade den gulliga skylten på bilden ovan då var jag lycklig igen. När jag kom hem såg jag min fantastiska man på långt håll. Han såg inte mig. Han stod helt cool och vattnade vår nysådda gräsmatta. En knallrosa, underbar 5-åring sprang mig till mötes. En liten, mörkhårig bebis skrek MAMMA! LYFT UPP MIG! GE MIG MAT NU FÖR I HELVETE!

Hemma.

STOLT!

Det kan vara riktigt irriterande med alla störda föräldrar som på allvar tror att deras bebis är den sötaste som finns. Det är bara det att i vårt fall är det faktiskt sant. Kolla själva!

Glöm det

Just som jag låg och vräkte mig i soffan som bäst, poppade maken fram med en kamera. När jag frågade vad han höll på med sa han att han tog kort till sin nya blogg Ninneobservationer. Han såg så allvarlig ut att det tog flera sekunder innan jag genomskådade honom. Jag hann bli lite svettig.

22.10

Godnatt!

Fy schalingen vad jobbigt det här var,

ändå tog jag en dag när jag bara skulle muppa runt hemma.

Det här kommer jag inte att göra om!

21.05

Lyxfällan

20:30

Läser godnattsaga för Tovan.

Bamse såklart - varje kväll.

19:19

Middag!

Vi blev lite försenade eftersom Lillfisen

tog kommandot precis när maten var klar.

18:25

Middagen i ugnen.

17.06

Kompletteringshandling på ICA.

16:45

Lämnar barnen på kulturskolan.

Teater resp. musiklek.

15:22

Sover i solen.

14.08

Te och choklad. Hungrig efter den futtiga lunchen.

Hittar en chokladbit som passerat bäst-före med marginal.

Vi har fått ett gäng från min brorsas jobb.

Det är nog inget fel på den. Det var det iallafall inte på de första fem jag ätit.

13.38

På väg hem från dagis.

Ingen kamera i världen kan göra denna backen rättvisa.

Den är blodsmak-i-munnen-brant.

12.10

Lunch framför datorn.

Vaniljyoghurt och gamla flingor, opepp så in i.

Ångrar att jag inte köpte med take-away från kinan på vägen hem.

11.35

Postar månadens kampanjkort från Amnesty.

Känner att jag verkligen är med och förändrar världen.

10.08

På promenad med Lillfisen.

Hon är verkligen så underbar som hon ser ut och ännu mer ändå!

09:18

Lillfisen och jag tar en styrketår.

08:10

Lilla Kronhallen, Sandviken.
Snabbt stopp mellan skola och dagis för att köpa ersättning till Lillfisen. Helt tomt på den hyllan så det blev inget. Jo...jag blev ännu lite surare.

07:52

Men det gick åt helvete såklart. Sekunden efter jag tog bilden på V-tecknet blev Tovan och jag osams. Jag fick ett opedagogiskt utbrott. Försenade ut till bilen men den hade jag iallafall redan backat ut för att spara tid. Men vi sparade ingen tid för Tovans bilstol var inte där så jag fick hoppa in i garaget igen. När vi (försenade) puttrade iväg var Lillfisen ASFÖRBANNAD och skrek som en tok. 08:00 prick sladdade vi in på vändplanen vid Stora E's skola.

07:39

Skryter inför mig själv hur otroligt rutinerad och duktig jag är. Alla tre barnen och jag själv är påklädda, har ätit frukost och är redo att åka till skola/dagis. Och klockan är bara tjugo i åtta!

06:37

Klockan har precis ringt, dags att gå upp.

Vinglar fram till klädhögarna jag förberett igår.

Timmen mellan 05 och 06 slapp vi dokumentera, men föreställ er ett svart vakuum.

04:36

Lillfisen vaknar och vill ha mat.

Ninnedagen EFIT

EFIT (ett foto i timmen). Häng med mig!

#4 Vackraste tanken idag

Om tio år är småbarnskaoset över...och då kommer jag längta tillbaka!

förlåt dem - de vet inte vad de gör

Idol 2009. 11-åringen bänkar sig. Vi sitter med för sällskaps skull. Efter bara några minuter börjar jag vrida mig i soffan, gömma ansiktet i händerna, utbyta blickar med maken, blunda och sucka tyst. Castingen är fruktansvärt pinsam. Man vill tro högre om medelsvenssons IQ och självrespekt.

Såg ett program med Mikael Wiehe igår. Han citerade Stikkan Andersson.
- Folk är inte så dumma (som man tror). De är dummare.

Sorgligt. Det är sant. Vi måste förlåta dem.

jag tar tillbaka allt jag sagt om astrologi

Dagens horoskop:
Ta en titt i spegeln. Du kan troligen göra nåt som förbättrar ditt utseende eller ditt anseende.

status måndag förmiddag

Har duschat. Är ny människa.
Ett barn i skolan. Ett barn sover. Ett barn leker.
Tekoppen, here I come!

last man standing

Ursäkta mig världen att jag vädrar mina små bekymmer här. Vi lider inte av allvarliga sjukdomar (hoppas jag verkligen, Lillfisens eventuella svininfluensa har ett så kallat lugnt förlopp) vi har tak över huvuvdet, mat för dagen, arbeten och en fredad tillvaro. Utom när Tovan får psykbryt vill säga. Eller Stora E leker pubertal, underbar tonåring. Eller Lillfisen tvingas ligga själv på lekfilten i två sekunder.

Nu vidare mot problemet. Kvällarna. När min man jobbar. De tar FAAN KNÄCKEN PÅ MIG! Och ändå händer ingenting speciellt. Inga bråk. Inga katastrofer. Inga sjuklingar. Inga duschningar (hey! Klarade av det i badhuset remember? Iklädd jeans och munkjacka, med bebis på armen flåsade jag direktiv åt Tovan som skulle schamponera och balsamera själv för första gången.)
Anta att man kastar in en oväntad happening i min kväll, typ att telefonen ringer eller nåt klantarsle kört en tvättmaskin som borde hängas. Eller att man skulle ha ödmjukheten att önska se ett TV-program, ha ha ha då raserar allt!

Jag känner mig som enda överlevande efter en storm eller nåt. Man tittar sig omkring i förhoppning att finna annan sansad vuxen, men inser att man är helt ensam. Bara jag som ska försöka få de tre underbara barnen att överleva tills pappan kommer hem. För mat ska de ha. Jädrar anamma vad de kan tjata resp. skrika efter mat. Allt för att en liten stund senare totalt rata maten eller vägra komma till bordet.

Jag måste iallafall kasta i mig lite mat, snabbt som ögat medans Lillfisen har vänligheten att sova. Hon sover sällan någon längre stund och hon har ett bedårande litet ILLVRÅL som man inte orkar ignorera. Ungefär här ringer ens man och han blir i det närmaste utskälld för att han ringer och vänligt frågar hur det går "med allt". Han har det goda sättet att inte bli sur alls utan bara uppmuntra och fortsätta tycka att jag är underbar och superduktig. Tur för honom, annars söker jag snart ett 9-17 jobb åt honom. Så vi kan avnjuta kvällarna i hemmets lugna vrå tillsammans.

Det här med att löka runt i badhuset på helgerna

För det första: det är så förtvivlat varmt för oss stackars föräldrar som är påklädda.
För det andra: det finns inget att göra utöver köpa overpriced fika i cafeterian medans man väntar.
För det tredje: det är ett schysst åldersglapp mellan alla barn i den här familjen så de är aldrig i simskoleålder samtidigt. Man måste traggla igenom den här perioden med varje unge, var och en för sig. (Kanske delvis mitt eget fel, vad tänkte jag på?)

Med Stora E var jag gravid med Tovan. Det var ÄNNU varmare och svettigare som gravid. Kändes som tropikerna, varmt och fuktigt. Sen när Stora E började på simhopp hade vi en uttåkad bebis med oss, som satt och försökte kasta min handväska i bassängen.

När Tovan började simskola i våras var jag ju gravid igen. Den kursen skulle ju föräldrarna delta i poolen och jag minns att jag klagade i bloggen över det. HA! Vilken gnällspik jag var. Trött jag blir på mig själv. Hur jobbigt kan det vara att sitta 20 minuter i tempererat vatten och öva bentag med sitt barn? Okej att magen är rund, men alla ler glatt mot en och visar stor hänsyn. Bebisen i sig är ju inga problem, de är extremt lättskötta i magen.

I nya Plask och Lek behöver inte mamman vara med. Tur det, jag har häcken full med lillasyster. Och min man har fullt upp på sitt välsignade arbete.

Men när Lillfisen ska börja på simskola om sisådär 5 år är jag väl iallafall inte gravid eller har en bebis? Eller? Maken?

(antagligen bara en 1,5-åring med ADHD eftersom livet verkar tycka det är kul att pröva mitt tålamod på allvar)

finn fem fel

Tovan lämnar spår efter sig...

Hedda Darling

Det här är min nya kärlek Hedda.

Varför fick hon inte följa med hem nu igen?

Det enda som är finare än labradorvalpar är bruna labradorvalpar!

Vad har ni gjort idag?

Vi har varit i Lindesberg och köpt äppelträd!

A(H1N1)

Nu har det hänt: Lillfisen är snuvig. Hennes allra första snor i hennes lilla, lilla näsa. "Aha, hon är förkyld" tänker alla normala. "HON HAR FÅTT SVININFLUENSA" galopperar min överambitiösa fantasi. Vilken nagelbitare det här är. Jag tuggar på knogarna. Adam Alsing tycker att det ska heta kattungeinfluensa, för att avdramatisera och minska skräcken. Det hjälps inte, jag tycker det är döläbbigt iallafall.

HAN ÄR HÄR NU!

Han kom tillslut, så efterlängtad! Så skönt att se det vänliga leendet möta en i hallen. Fastän han sovit kanske två timmar på hela natten, "burit runt på görmånga fetton" och haft ont i ryggen, tyckte han att det var mest synd om mig och att jag jobbat på jättebra. Jag har gjort mitt bästa. Var vaken två timmar inatt, somnade vid fem. Sen upp på morgonen med alla barnen. En mumie har mer energi än vad jag hade då. Plan A var då att vila resten av dagen. Nu blev det väl inte riktigt så. Lillfisen bestämde att hon skulle hänga på axeln och att jag skulle vandra runt runt. Litegrann låg vi väl på sängen men när jag summerar dagen inser jag att jag också hunnit städa 2 toaletter, tvätta, sortera tvätt, baka äppelpaj, marinera kyckling och ha kompisar över på fika.

Ibland tycker tillochmed jag att jag är jobbig.

Imorgon kommer han hem

Sitter och försöker analysera kvällen. Smälta mina intryck. Det är svårt, det känns så rörigt. Det känns som om jag inte hittat flytet som 3-barnsmor. Faktiskt känns det som om flytet undviker mig, systematiskt.

Det har väl gått bra och så. Jag menar, inga har varit osams med varandra, bara det är ju värt en applåd. Men trots uteblivna syskonkrig med obligatoriska mammautbrott har det liksom varit...stormigt?

15.20 Maken stressar till OK
15.35 Maken hemma igen, behöver snabb assistans med lite av varje
15.38 Tovan lovas mellis, Lillfisen börjar skrika
15.39 Maken ilsknar till på Tovan
15.40 Maken sticker till jobbet och lämnar mig att reda ut situationen
15.40 - 16.00 Jag roddar med skrikbebis, ger henne mat, fixar mellis till Tovan + kompis
16.15 Lillfisen vill ha mat IGEN, samtidigt vill Stora E ha hjälp med läxorna
16.40 - 17.25 försöker söva Lillfisen, hon kan bara sova på min mage annars vaknar hon och skriker igen
17.25 lagar kvällsmat
17.45 - 18.00 äter kvällsmat
18.05 åker och hämtar Stora E's cykel på andra sidan stan
18.20 hemma igen. Lillfisen vaknar och vill ha mat IGEN.
18.50 Lillfisen inte nöjd, vill bara vara i famnen.
18.51 Stora E kläcker att de måste ha fika med sig till skolan imorgon. Hittar bara ett paket Brago.
18.59 Sätter Stora E på att baka en plåt bullar lite snabbt. Tovan kräver högljutt att få vara med. Lillfisen vill inte sitta själv i babysittern.
19.05 Svärfar knallar oväntat in i köket och börjar diskutera ditten och datten. Barnen för varsin konversation med mig samtidigt.
19.07 konstaterar att mjölet inte kommer räcka, avblåser bakningen.
19.20 svärfar åker, lillfisen matas och byts på
19.20 - 19.50 Tovan kollar i album och vill visa oss varenda bild. "kolla här! kolla här!"
19.55 Plockar miljoner pärlor från golvet i Tovans rum. Maken ringer och berättar att han fått ryggskott på jobbet.
20.00 Tvingar Tovan i säng. Lillfisen gnyr i sin säng. Hastläser Bamse.
20.30 - 21. Lillfisen sover. Förberedelser för nästa dag. Hittar brownies i kylen som jag bakade höromdan men sen glömt bort, perfekt! Hänger tvätt. Mailar.
21.05 Stora E i säng.
21.30 Matar lillfisen.
21.50 och framåt: stirrar framför mig och undrar vad det egentligen var som hände?

Tack ni som orkat följa mig ända hit. Jag försöker visualisera snälla ansikten som säger "ganska bra jobbat ändå! gå och lägg dig nu så kommer det gå ännu bättre imorgon".

god eftermiddag verkligheten

Jag har lånat ut min man till hans jobb igen. Jag känner mig oerhört generös. Förväntar mig ett skriftligt tack från hans chef efter det här dygnet.

/Ninne
gräsänka med 3-barn. Keep up the good spirit.